Mer om Wodehouse
En man, som är så mycket barndomskamrat med mig att jag betraktar honom som mitt favoritsyskon, skänkte mig, en av mig helt oläst Wodehouse. Den heter Sam hos tidningskungen och kom 1925. Den passar alltså bra in i min kronologiska wodehouseläsning. Jeeves klarar skivan från samma år, Pengar till skänks från 1928 och Mr Mulliner har ordet från 1929 har jag redan berört. Och från tjugotalet är nu Blixt och dunder likaledes från 1929 det enda som återstår.
Jag skall inte trötta er med någon innehållsredogörelse, men med ett par saker som anknyter till vad jag redan skrivit. Jag upptäckte i Jeeves klarar skrivan ett par formuleringar som min far brukade citera. Min far, veterinären, citerade ofta ur litteraturen. Klassiska dikter av Heidenstam och Snoilsky och Tegner. Det mesta har jag sedan mött och införlivat. Någon gång minns jag ett citat som jag inte kan placera och får googla. Alltnog, min far var en bildad borgare och hans främsta tillgång var ett sinne för formuleringen. Att förstå helheter, att analysera tunga verk på ett djupsinnigt sätt, nej, för detta hade hans muntra väsen ingen sinne. Han var alldeles fri från prestige, han, kyrkohederns förvärldsligade son, hade ingen ambition att vara duktig och överlägset beläst. Han läste det som roade honom. Och han hade en utmärkt öra för den humoristiska formuleringen. Hans favoritförfattare var Piraten och Frans G. Bengtsson. Annars läste han till vardags Olle Hedberg, som andra borgare vid denna tid. Och i någon mån 10-talisterna, Sigfrid Siwertz och andra.
Av Frank Heller brukade han citera ”i den aromatiska skuggan av en sykomor”.
Vad citerade han från Sam och tidningskungen? Jo, Sam deltar i en fest och känner sig mycket förvirrad och om gästerna sägs det: ”Genom någon slags dimma blev han medveten om en ung man med ett ansikte som en kanin, en annan ung man med ett ansikte som var likt en annan kanin, ........”. Det är rätt kul om man tänker efter. ”Som också liknade en kanin” hade inte varit lika roligt. Att två personer båda liknar kaniner förstärks av att även kaninerna har sin individualitet. Man kan lätt tänka sig hur man i festvimlet slås av två människors likhet med kaniner utan att de nödvändigtvis liknar varandra.
Den andra tillbakablicken gäller Wodehouse likhet med den svenska barnboksklassikern Ture Sventon. Hos Wodehouse finns en återkommande gangstertrio. En man och hans vampiga hustru å ena sidan och deras opålitlige kompanjon å andra sidan. De samarbetar men försöker samtidigt lura varandra. Det var kompanjonen, som jag jämförde med Ture Sventons kriminelle motståndare Vilhelm ”Ville” Vessla. ”Chimp” Twist är en liten, mustaschprydd man, med olycksbådande utseende. Schimpans i stället för en vessla, alltså.
Men ”Chimp” Twist maskerar sin brottsliga verksamhet genom att också arbeta som privatdetektiv under namnet J. Sheringham Adair.
Och för att slå blå dunster i ögonen på kunderna fejkar han telefonsamtal till Scotland Yard, precis som Ture Sventon. Den klassiska repliken ”Använd pitolerna endast i nödfall!” kommer ju från en sådan situation.
Det finns en förstudie till gangsterparet redan i Flicka i fara. Fullt utbildade förekommer de i Sam hos tidningskungen, i Pengar till skänks och i Pengar på banken från 42. Men jag kommer säkert att stöta på dem på nytt vid min fortsatta wodehouseläsning.
30 feb. 17
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Bröllopsgästen
Nästa inlägg: En lång resa
Framlidne brittiske filosofen Michael Dummett, en av de mest inflytelserika inom den analytiska traditionen under senare tid, var tydligen en Wodehouseläsare. Han återger följande passage ur en roman av Wodehouse i essän ”What do I know when I know a language?” (s. 94 i samlingen ”The Seas of Language” från 1993): »A character in one of the novels of the English humourist P. G. Wodehouse, asked whether she can speak Spanish, replies, ”I don’t know: I’ve never tried”. Where does the absurdity of this lie? [etc.]« Måttligt roligt kanske, men som synes användbart i språkfilosofiska sammanhang.
Tuus Dag Wiberg
Eller som det står i Fotnot till kapitel 82:
Som du, värde läsare, redan torde ha förstått, tillhörde Jennys mor de rättrognas skara. Bänknycklarnas folk, skulle vår nationalskald ha sagt, jag säger att hon var en av dem som redan i förväg hade försäkrat sig om en parkettplats på domedagen.
Hennes make var hennes direkta motsats - en älskvärd slarver med en olycklig böjelse för hästar, kvinnor och kortspel. Visserligen råkade han understundom i trångmål av ekonomisk natur - men lyckades i regel dra växlar på sin pojkaktiga charm.
Hur de två hittade varandra förblir intill denna dag en gåta. Och lika egendomligt är det att det udda paret i den gula villan med den rustika stensockeln, de lövsågade vindskivorna och solmotivet på gaveln hade kunnat få en dotter så söt och älsklig som Jenny!
Min far, som möjligen skulle kunna beskrivas som en bildad borgare (det är bildningen, jag ifrågasätter) läste gärna Wodehouse, medan t.ex. österrikaren Roda Roda mer passade min mors eldiga temperament. (Hon var, om inte ättling till spanska grander, av en annan sort, och än i denna dag är det en gåta, vad de två såg hos varandra).
Nåväl, den unge man, som i sina dryckesbröder tycker sig framskymta kaniner, borde kanske taga lärdom av detta. En diet på grönsaker och natursaft - samt naturligtvis ombyte av läsning - skulle kunna uträtta underverk här.