I går läste jag någonstans om någon som spelat en viktig roll på 1990 – talet. Vilket en ung generation knappast kan minnas. För den som minns 1960-talet och till nöds också 50-talet blir det en chockartad påminnelse om tidens flykt. Men också bland gubbar är det olika vad man kan minnas. Göran Greider hyllar i en ledare i Dala – Demokraten Sven Lindqvist (17 maj). Och framhåller särskilt att Lindqvist var reformist, socialdemokrat, inte revolutionär. Men har jag rätt i det jag skrev igår var han en reformist som aldrig markerade mot den revolutionära vänstern.
Men, som jag påpekar, det hade väl gått an om det inte gällt så gott som alla vänsterintellektuella. Per Olov Enqvist citerade med gillande ordförande Mao och hyllade Pol Pot. Dessutom försäkrade han att Sovjetunionen aldrig skulle invadera Tjeckoslovakien. Vilket de gjorde dagen efter. Men det var inte bara vänsterintellektuella som gjorde på det viset. En uppenbar ideologisk avvikare som Sven Fagerberg teg hela tiden. Och Lars Gustafsson försökte hitta sin frihetlighet hos frankfurtskolan. Och pustade sedan ut när han äntligen vågade kalla sig liberal.
Alla som kommer ihåg de fyra svenska intellektuella som i Svenska Dagbladet fronderade mot vänstern (Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Sven Delblanc och Jan Myrdal) bör betänka att detta var någon gång i decennieskiftet 70 – tal, 80 – tal. Då man sedan länge kunde vara antivänster utan att skämmas. Att Jan Myrdal kunde vara med berodde på att han den här tiden tog avstånd från all annan vänster utom sin egen. Han skrev vid den här tiden i Svenska Dagbladet och gladde sin läsekrets med sina reaktionära åsikter. Han representerade nämligen en moralkonservativ och nationalistisk falang av vänstern.
Nå, Sven Lindqvist får fler hyllningar. Tomas Forser i Göteborgs – Posten (17 maj) ser en likhet i stränghet mellan Vilhelm Ekelund och Sven Lindqvist. Det kan jag ju hålla med om. Det finns en gemensam oförbindlighet. Så brottet med Ekelund-traditionen var inte totalt.
Intressantast är den ledare som David Lindén levererar i Jönköpings – Posten (16 maj). Han jämför ”Utrota varenda jävel” med ”Bakom stålvallen” av Arvid Fredborg och Per Ahlmarks ”Vänstern och tyranniet”. Han rekommenderar dem till läsning för det visar vad aningslöshet inför det egna lagets förbrytelser kan leda till.
Fredborgs bok hade sin största betydelse för att han stod så långt till höger och därför hade åtskilligt förtroende hos de som tenderade förneka hur den nazityska praktiken såg ut. Ahlmark däremot gjorde upp med sina gamla fiender, när skygglapparna fallit från de flestas ögon. Jag minns att Björn Kumm erkännsamt kallade honom en nationell tillgång. Och kanske har människor som starkt identifierar sig med västerländsk demokrati särskilt nytta av att läsa Utrota varenda jävel om västerlandets ruskiga och rasistiska förflutna.
22 maj 19