Än en gång lägger jag pannan i djupa veck och försöker förstå vad Göran Lambertz menar. Efter att ha läst en helsida av honom i Dala-Demokraten (17 dec.) och ett nytt påhopp på honom i DN av Per Lindeberg (18 dec.). Lambertz får säga vad han vill om massmedia, men tillfälle att komma till tals har han fått. Däremot är det, som sagt, rysligt svårt att förstå vad han menar.
Lindeberg har en nyckel. Lambertz har en formalistiskt juridisk inställning, menar Lindeberg. Och han jämför med en jurist som inte ville riva upp en korrekt dom bara för att ny teknik tillkommit som ställde saken i en annan dager. DNA- tekniken visade att en dömd man var oskyldig i ett faderskapsmål. ”Varför skulle man riva upp en dom som var fullt korrekt”, menade denna jurist.
Men vad menar Lambertz? Att döma Quick skyldig var fullt korrekt. Det var en riktig dom. Han var otvivelaktigt skyldig, enligt Lambertz. När åklagarna nu lägger ner målet för att de inte anser honom otvivelaktigt skyldig så måste det respekteras och Quick betraktas som oskyldig. Ren juridiskt. Men här måste Lambertz ta ställning. Men antingen är det korrekt att anse Quick otvivelaktigt skyldig eller är det korrekt att anse honom icke otvivelaktigt skyldig. Det gäller rent logiskt. Båda kan inte vara korrekta, även om båda måste respekteras juridiskt. Lambertz tycks otvivelaktigt luta starkt åt det förra. Alltså måste han anse att åklagarna hade fel. Men det kan han inte säga. Det vore ju att kvälja dom och desavouera det senaste juridiska utslaget.
Och sedan lägger han i Dala – Demokraten fram några av sina femtio indicier. Och de ter sig lika svaga och otillräckliga som förut. Och kan man verkligen förstärka bevis på det här kumulativa sättet? Att värdera tio svaga bevis som ett starkt? Är det inte bara starka och klara bevis som gäller? Att man gissar rätt misstänkt ofta väger väl lätt om man vanligen gissar fel. Och är inte verkligheten fruktansvärt mångtydig? Är det inte i alla rättegångar indicier som pekar åt fel håll, besynnerligheter som man måste bortse från?
Men att Thomas Quick har det rätta gärningsmannaprofilen är otvivelaktigt sant. Han är en ful fisk. Och jag är tillräckligt mycket lekman för att inte tycka att han erkännande och hans tillbakatagna erkännande väger tungt. I synnerhet som psykologerna – och de skulle ju ändå vara experter – ansåg honom högst trovärdig. Och inte som en som erkände av dunkla psykologiska orsaker. En människa som tar tillbaka sitt erkännande borde inte heller utan vidare bli trodd. Antag, bara som en vild hypotes, att psykologerna säger till Thomas Quick: ”Du är skyldig!” ”Ja, jag är skyldigt”, säger Thomas Quick. Så säger journalisterna till Thomas Quick: ”Du är oskyldigt!”. ”Ja, jag är oskyldig”, säger Thomas Quick.
19 dec.13