Hustrun länkade min recension av Bengt Pohjanens ”Gränsgångare – 68” till facebookgruppen ”68-kyrkan”, som bildats efter Johan Sundeens utmärkta bok ”68-kyrkan”. Och där kunde man ju tänka sig att den skulle nå intresserade läsare.
Det blir också en del kommentarer. Framför allt till att jag stavat fel till Bengt Pohjanens namn. Pohjanen säger själv bittert att han borde ha köpt sig ett svensk efternamn som kulturradikaler i Skåne också kan stava till. ”Så där har vi haft det. Etnorasism och kolonialism.”
Visst kan man tro att det är fråga om etnorasism och kolonialism. Men förklaringen är i stället dyslexi. Att kasta om bokstäver är typiskt för dyslektiker. Hur svårt har jag inte alltid haft för namnet Per Gahrton. Och han är ändå en mig närstående ideolog.
Här finns förstås en frestelse att göra ett stort nummer av detta. En stackars dyslektiker. Så har vi haft det, så att säga. Men det skulle jag förstås aldrig drömma om.
Nej då, poeten Folke Olofsson existerar, fast jag aldrig har hört talas om honom. Så okunniga äro världens barn om poeter i nobelprisklass (enligt Christian Braw), som aldrig recenseras i Dagens Nyheter.
Allvarligare är Johan Sundeens beskyllning mot mig för historierevisionism. Jag har inte observerat VPK långa bundenhet till Sovjetunionen och öststaterna. Men detta yttrar jag mig ju inte om. Jag framhåller bara att kring 67-68 fanns det ingen stark stalinism i VPK. Den företräddes vid den här tiden av de starkt antisovjetiska svenska maoisterna i det Kfml, som senare blev Skp.
Man måste hålla isär öststatskommunismen och stalinismen. Före Hermanssons tid som partiledare följde VPK slaviskt Moskva. Nikita Chrusjtjov gjorde en mild uppgörelse med stalinismen. Den var inte långtgående men det var väl tack vare den som Doktor Zjivago kunde publiceras och få nobelpriset. Vilket Pasternak som bekant inte fick ta emot. Det får vara måtta på friheten.
De betyder att de moskvatrogna inte kunde kritisera Chrusjtjov. De följe helt Moskva oavsett hur det svängde. Senare dog väl stalinkritiken i Sovjet, även om Stalin inte heller återfick sin gamla ställning. Maoisterna däremot hyllade Stalin och de svenska maoisterna försökte fastställa hur många procent god han var. ”Kamrat Stalin var en stor revolutionär, men han gjorde vissa misstag”.
Det var ingalunda först vid praginvationen som VPK började distansera sig från Moskva. Att man kunde kritisera invasionen var snarare ett tecken på hur långt man vandrat från den servila inställningen till Moskva. Och, som sagt, Apks bildande var ett tecken på att många tyckte att självständigheten gått för långt.
Men - och detta bör sägas! - inte ens under den mest självständiga perioden bröt VPK totalt med Moskva. Och det förblev det svenska parti som Moskva stödde. Och Petter Bergner, som Sundeen åberopar, visar så vitt jag förstår förtjänstfullt att VPK återföll i moskvatrohet. Ingenting av detta har jag haft den ringaste avsikt att förneka. Vad jag ville säga att det var nog svårt att hitta en stalinist i VPK just den epok Pohjanen talar om. Men för all del, Apk -arna var ju kvar i VPK under denna tid och alla var kanske inte så uppdaterade på signalerna från Moskva.
2 dec.19