Vad hände med den havererade chefredaktören på Dackekuriren? Var nederlagets bägare tömd i botten? Min redaktion bestod av en man från Nässjö, Christer Rosén, och en annonsanskaffare från samma stad, Lennart Spång. Den förre kom visserligen aldrig att fungera och innan jag startade hade en gammal klasskamrat till mig från realskolan, Hans Toftenow, kommit med i redaktionen. Det var han som var villig att ta över.
Han var alltså klasskamrat med mig i Ljungby under realskoletiden, men sedan hade han gått i gymnasiet i Värnamo. Nu när han tagit över Dackekuriren övertalade han mig att sitta kvar som medarbetare.
En pensionerad överste från I 11 i Växjö hade börjat läsa teologi. Det var ju en märklighet och rubriken ”Överstepräst” var självklar. Självklart misstrodde denne konservative person journalister, och ville inte ge några intervjuer. Men av patriotiska skäl måste man ju ställa upp för studenterna från hembygden.
Intervjun genomfördes av Toftenow. Jag har hört glunkas om att han hade en viss hjälp av mannen som sedermera skulle bli kulturchef på Sydsvenskan, Staffan Söderberg. Men själv bidrog jag endast med en fråga, vad han tyckte om militärjuntan i Grekland. Det gav upphov till hans förmodligen mest kontroversiella svar.
Och intervjun citerades i Aftonbladets innerspalt. Nästa intervjuoffer för Toftenow var lundagårdsredaktören Lars Ola Borglid. Där föreslog jag frågan: ”Är du kommunist?” På detta svarade han dock bara: ”Nej, socialdemokrat”. Men det ledde till att Toftenow värvades till Lundagård.
Medan jag stannade kvar i Dackekuriren. Toftenow efterträddes av Olle Termén från Älmhult. Toftenow och jag var radikala och rabulistiska och den försynte Termén våndades över hur han skulle kunna leva upp till det. Jag framhöll att det var han som var chefredaktör nu och han hade att gå sin egen väg. Vi insåg att det skulle vara intressant med en intervju med ordföranden i Judiska Studentklubben. Vänstern hade börjat excellera i israelkritik. Så det kunde tyckas vara ett hett ämne.
Termén hamnade då i ett dilemma. Hur skulle han kunna göra sina frågor nog vassa? Och när han väl hade skrivit dem så kände han olust inför intervjustilen. Han var ju ingen skjutjärnsjournalist även om han försökte. Hur löser man det? Man lämnar sina vassa frågor till Lars Westerberg och låter honom intervjua.
Eftersom detta att vara oförskämd mot människor aldrig har skrämt mig tog jag gärna på mig det. Jan Arne Moses hette ordföranden och han var utomordentligt trevlig. Det var mycket avspänt. Kanske spårade han ingen illvilja hos mig. Jag var bara intresserad av vad han tyckte. Men Olle Termén blev därefter min vän och han var obrottsligt lojal med mig. Och därefter hade jag den ene chefredaktören efter den andre. Och efter inte fullt halva min nationstidningstid tog marxisterna över.
Jag hade dock en period haft en marxist som chefredaktör redan under den traditionella tiden. Gunnar Bäck från Växjö, som senare blev litteraturdocent i Göteborg. Han blev dock mindre populär eftersom han kallade nationens inspektor för en feodal kvarleva. Den intellektuella nivån i nationen var inte så hög att man förstod att han därmed bara avsett funktionen.
27 mars 20