I går skrev jag om Anna- Maria Carnhedes avsky för att bli stämplad som moralist fast hon snarare menade pryd eller puritansk. Redan dagen efter (14 okt.) diskuteras den kvinnliga sexualiteten på nytt i Dagens Etc. Och med helt andra utgångspunkter. Det är Kristin McMillen som skriver.
Där får man veta att det var bättre förr. När Birgitta Stenberg, Susanne Brögger och Kerstin Thorvall var förebilder för en ung generation. Varför är det sämre nu? ”Idag handlar en feministisk syn på sex om mer än att få ligga med så många som möjligt, snarare om att få vara komplex i sina begär.” Därav de många skildringarna om hur kvinnor dras till och ligger med män som är äckliga.
Det är intressant. Jag som var med på Bröggers, Stenbergs och Thorvalls tid kan vittna om att de fick utstå mycket kritik. Jag hyllade dem naturligtvis eftersom jag såg dem som goda sexualradikaler. Annars var feministernas linje att göra front mot sexualliberalismen. Försvarade man från feministisk håll Thorvall var det väl för att man med rätta upprördes av den manliga dubbelmoralen. Som förfasade sig över kvinnors frigjordhet medan mäns sexuella frihet togs för given. För den som konsekvent och utan könsfördomar försvarade friheten var de däremot idoler. Men den feministiska rörelsen som helhet var snarast konsekvent negativ till sexuell frihet.
Det var en glad och bejakande sexualitet från dessa kvinnliga författare. Susanne Brögger har ju senare tolkat frihet som en rätt att ändra sig.
Idag skulle alltså kvinnofriheten snarare ta sig uttryck i att man bejakar sin ambivalens. Vilket det ju får sägas vara om man dras till det motbjudande. Någon förklaring ger inte McMillen. Själv kan jag tänka mig att det handlar om den tendens till gränsöverskridande som finns i sexualiteten. Att lockas av just det som utmanar en själv. Aningen av något kittlande förbjudet.
Men varken 70-talsikonerna eller McMillen står för någon puritanism eller sexualfientlighet. Medan den fortfarande besvärar Carnhede. Själv fann jag det egendomligt att tonårstidningar för flickor ofta kittlade med sexualitet. Och när jag någon gång vid decennieskiftet 80-tal - 90-tal, granskade bildmaterialet i Elle och andra kvinnliga modetidningar i Obs, kulturkvarten, fann jag att det i mycket påminde om kvinnobilderna i herrtidningarna. Bilder av samma typ, kanske något mindre djärva. Att förfasa sig över herrtidningarna var nog inte hyckleri. Utan vittnade snarare om att det feministiska avantgardet företrädde en puritanism som inte var allmänt omfattad av kvinnor.
Men det går framåt. Att behaga en man var det värsta som 70-talsfeminismen visste. Nu talar man öppet om behovet av bekräftelse. Och är man heterosexuell är det rimligen behovet av att bekräftas av en man det handlar om. Och glädjen över att känna sig sexig handlar inte uteslutande om hur männen reagerar. Mer än att vara ett behagande objekt handlar det om ens val som subjekt.
15 okt. 21