Merete Mazzarella har en käpphäst berättar hon i Svenska Dagbladet (15 sept.). Att beläsenhet inte gör människan mer empatisk. Det är en käpphäst jag gärna sammanrider men funderar ändå på vad detta förnekande betyder. Det är lätt att se att det finns väl belästa som är empatilösa, obelästa som är fulla av empati. Men det gör ju bara troligt att den viktigaste faktorn för att skapa empati inte kan vara bildning och kulturintresse. Men kanske skulle den empatiske illitteraten varit ännu mer empatisk om hen dessutom varit bildad, den oempatiske något mindre oempatisk. Det tycker jag skulle vara svårt att mäta, men orimligt att det förhåller sig så är det inte. Varken logiskt eller psykologiskt. Men jag tror alltså inte det är så.
Jag tror som Merete Mazzarella att läsning inte gör oss snällare, men klyftigare. Och den klyftighet som skönlitteraturen förmedlar är en större psykologisk intelligens. Mazzarella pekar på två saker. Vikten av att kunna byta perspektiv. Och förmåga att uthärda ambivalens. Jo, men det är väl bara två av de lärdomar man kan tillägna sig genom läsning.
Det där med att kunna skifta perspektiv ökar ju den andliga rörligheten hos en själv. Det är kanske mer en förutsättning för att kunna förstå medmänniskan än en del av själva förståelseprocessen. En sorts grundträning på vägen till människokunskap. Att uthärda ambivalens är en väg till självförståelse. Man känner sig ibland ambivalent och man får acceptera att man är ambivalent. Samtidigt måste man välja. Vilken är den viktigaste av de två krockande känslorna. Själv kan jag plågas svårt av andra människors ambivalens. Det skapar en osäkerhet om vad människor egentligen vill och tycker. Det är mest därför jag för egen del försöker undvika att kommunicera ambivalens.
Men ambivalens är naturligtvis bara en av de saker man kan upptäcka hos sig själv. Det kan vara en väg till självkännedom och till kännedom om andra. Men det är inte så mycket konkreta lärdomar som skönlitteraturen lär ut, utan vanan och förmågan att reflektera över människan. Så att man kan komma på det man inte förut visste.
Hur förhåller sig då skönlitteraturens människokunskap till den kunskap den psykologiska vetenskapen ger. Kompletterande, man behöver båda. Skönlitteraturens kunskap är friare, mer osystematisk. Den har inga vetenskapliga krav och kan därför vara djärvare, mer intuitiv.
Mazzarella citerar en definition på empati som jag inte riktigt håller med om. Därför att den skymmer distinktionen mellan att förstå och att känna med. Empati skulle vara en kombination av dem båda. Men det är fullt möjligt med att bara ha den ena sidan. Man kan vara full av välvilja utan den ringaste insikt och fullständigt förstå utan den ringaste välvilja. Jag skulle gärna använda ordet sympati för den förra företeelsen, men Mazzarella ger det en annan betydelse. Där handlar det mer om en subjektiv projicering. Om jag var du....... och du borde egentligen vara som jag. Men jag tänker mera på en välvilja som inte nödvändigtvis är övertagande eller auktoritär. Men som verkligen inte förstår. Och den illvillige psykopaten kan vara mycket skicklig på att läsa av och manipulera människor. Hen kan vara både klyftig och andligt rörlig.
Sedan tar Mazzarella upp den förståelse och medkänsla som inte leder till handling. En handlingsberedd välvilja är ofta bättre än en passiv medkänsla och insikt. Speciellt när den hjälp som erfordras är konkret. Och faktiskt inte kräver någon djupare förståelse.
16 sept. 20