Så fick jag ännu en bekräftelse på hur självklart det är att skuldbelägga den manliga sexualiteten. Det är Maria Maunsbach i Sydsvenskan (12 feb.) som i förbigående beskriver att hon kallat en man för objektifierande svin. Hon har visserligen ändrat sig men tycks inte känna någon djupare skam.
Saken är den att hon för fyra år sedan la upp nakenbilder på sig själv och hävdade att det var konst. Det är naturligtvis en typ av hyckleri som vissa män, som läste herrtidningar, brukade göra sig skyldiga till i min ungdom. Om man inte skyllde på att det var de seriösa intervjuerna i Playboy som lockade, så talade man om bildernas estetiska kvaliteter. Jag betvivlar inte att man kan göra konst av nakenhet, vi har ju sett ett och annat exempel på det i konsthistorien, men att helt bortse från de samtidigt förekommande inslagen av erotisk lust, verkar aningslöst. Och varför skulle man det? Estetik och erotik har sina kopplingar. Och varför måste man se erotiken som något lågt och oönskat?
Men det tycker jag inte spelar så stor roll. Man kan genomskåda sig själv och ens inställning till erotiken kan förändras. Det är värre att ha kallat någon ett objektiverande svin. Att man kallat människor för svin för att de har helt naturliga känslor är verkligen något som man borde skämmas över.
Maria Maunsbachs artikel handlar om mycket annat, det här är något hon bara nämner i förbigående. Och jag skulle naturligtvis inte ta upp det om jag inte såg det som en samtidstendens. Så lätt att bli kränkt och så svårt att stå för sina egna kränkningar.
19 feb. 21