Kan jag skriva om Strindbergs drama Mäster Olof? Det blir någon annat än mitt vanliga återvändande till verk som jag funnit vara mästerliga. Sent upptäckta verk, som därför har haft svårt att stanna i minnet, eller tidigt upptäckta, där tiden kan ha förändrat min syn på dem. Men Mäster Olof? En så tidigt och så stark litterär upplevelse. Det är ju ett verk som har präglat mig, gjort mig till den jag är. Finns det någon möjlig distans här?
Jag tror jag var femton när jag första gången på allvar läste det. Jag hade kommit i kontakt med redan i 12- 13-årsåldern, växelläst delar av den med mina systrar. Men vid 15 läste jag den i sin helhet och läste om den många gånger. När jag såg den på Malmö Stadsteater hade jag redan ett så starkt förhållande till dramat att föreställningen tycktes mig som teater i dålig mening. Som om man spelade en historisk pjäs och aldrig inbillade sig att det var annat än teater. Och det var ändå renommerade skådespelare, den gamle bergmanaktören Georg Årlin spelade Gert Bokpräntare.
Vad var det då som grep mig när jag först läste dramat? Kan det vara så intressant med den svenska reformationen? Sekulariserad har jag varit i hela mitt liv och det var i de åren jag blev ateist. Det bör ju också sägas att dramat är skrivet av en ung Strindberg. Det var en tjugotvåårings verk som fängslade femtonåringen. Och nu är jag alltså 74.
Nå, det var ingen stendöd teologi som predikades. Det är ett drama om frihet. Ett uppror mot den kyrkliga makten som måste vidgas till ett uppror mot den världsliga. Det är upprorets drama och det är tidlöst aktuellt. Det kändes så för en femtonåring 1960, jag är ju jämngammal med revoltgenerationen. Grundkänslan var densamma hos mig som hos mina generationskamrater. Men ideologin är en annan hos den unge Strindberg än hos Brecht.
Och Olof-gestalten faller ju till föga och går den förnuftiga anpassningens väg. Precis som Arvid Falk skulle göra i Röda Rummet. Men här finns en mycket stark motvikt i den tveklöse martyren Gert Bokpräntare. Det är också han som får utslunga det sista ordet: Avfälling!
Man har också sagt att mäster Olofs älskade Kristina är ett vackert kvinnoporträtt tecknat med stor förståelse av sin upphovsman. Men om Strindberg är feminist här, är han det med särartstänkande. Man kan lika gärna se honom som en patriark som tror på en kärleksfull harmoni. Kristina skildras med förståelse för sin revolt mot den nerhållande kvinnorollen. Men särarten bör försvaras och all retorik till trots har mansrollen huvudrollen. Ändå är den rabiate kvinnohataren ännu inte utvecklad hos den unge författaren.
Men replikerna har spänst, de är som piskslag, som så ofta hos Strindberg. Redan och i hög grad hos detta ungdomsdrama. Svärta, djup, livsvisdom och bitterhet, kommer senare hos författaren.
Och retoriken, Gert Bokpräntares stora upprorstal, är lysande. Saknar motstycke i vår litteratur skrev jag i ett uppsats i gymnasiet. Överdrift, kommenterade min svensklärare i marginalen. Det var ju så med gammaldags svensklärare att de kände sig förpliktade att tradera värderingar. En avvikande värdering måste påtalas. Men nog är det ovanligt i litteraturen med en så briljant retorik. Retoriska tal är ingalunda vanliga i världsdramatiken. Men Brutus och Antonius tal i Shakespeares Julius Caesar är två lysande uppvisningar.
28 juni 19