Johan Hilton har ett tänkvärt inlägg i Dagens Nyheter idag (20 april). Det handlar om ett upprop av ett antal kändisar som blivit häcklat av den rätt rimliga anledningen att man inte är att ta på allvar bara för att man är känd. Man använder sin popularitet för att påverka i en fråga som man inte rimligen kan veta mera om än vilken människa som helst.
Sådana där kändisuttalanden förekommer lite då och då och bör naturligtvis tas för vad de är. Själva sakfrågan kan ju dock av den eftertänksamme bedömas oberoende av avsändaren.
Och sedan är förstås frågan hur mycket man kan lite på opinionsbildare generellt. Det man kan invända mot ledarskribenter är, som Jan Guillou påpekat (AB 17 april), att de inte är oberoende. Kort sagt, de är anställda och betalda för att försvara en viss åsikt. Det tycks kanske inte vara något problem. Man får inte en åsikt därför att man blivit anställd, man blir anställd därför att man har en viss åsikt. Det ser inte ut som ett gigantiskt problem. Men är det.
Som jag många gånger påpekat, åsiktspluralismen är inte större här i landet än att en person mycket väl kan vara semestervikarie på DN:s ledarsida en sommar och fast anställd på Svenska Dagbladets nästa. Detta är ytterst stötande. Det vittnar inte bara om åsiktskonformism utan om en ängslande brist på integritet hos skrået.
Och jag tycker vi ser det nu, när ledarskribenter från landsortspressen värvas till Göteborgs – Postens ledarsida. Människor som varit vettiga och självständiga lyckas inte förbli opåverkade av omgivningen. Långsamt ändras karaktären på deras skrivande och anpassningen begynner.
Det viktigaste i Johan Hiltons artikel är dock ett försvar för känslan. Och mer än så. Han påpekande att ställningstagande i migrationspolitik inte handlar om att förnuftet kolliderar med känslan. Utan om ett moraliskt val. Det handlar inte om att stå på förnuftets och kunskapens sida mot känslan utan om hur man väljer moraliskt.
Och faktiskt att maskera att frågan handlar om ett moraliskt val och inte om förnuft contra känsla går inte längre. Inte för den som läser sina ledarsidor. Bluffen är nämligen redan avslöjad. Efter Lars Calmfors kolumn i DN den 30 mars, borde den lögnen inte längre vara användbar hos ledarskribenter. ”Den grundläggande avvägningen är vilka förluster i vår egennytta vi är beredda till för att människor på flykt skall få det bättre”. Skriver Lars Calmfors som inte är någon kändis utan professor emeritus i internationell ekonomi. Och han tycker inte alls som kändisarna. Men det viktiga är att han avslöjar en propagandistiskt bluff. Det är inte en fråga om förnuft utan om moral.
20 april 16