Det är svårt att vara vänster. Fast mycket vatten har flutit under broarna och Sovjetunionen har fallit och mycket har måst revideras. Det är inget fel på att kämpa för social och ekonomisk rättvisa.
Det har inga negativa konsekvenser för personligheten. Men det finns uppenbarligen en gammaldags vänster som ingenting lärt.
Ty i Flamman (19 juni) lider en insändarskribent, Åke Willén, av rothsteinsjukan. Man skall inte ge något till tiggare. Det är bara borgare som tycker synd om och som ägnar sig åt välgörenhet. Gjorde inte redan Strindberg upp med välgörenheten i Röda Rummet? Vilket präglade en hel 70-tals generation ty då visades boken dramatiserad som TV – serie! Ett alternativ är ju att man läser boken, som kom 1879, men då var väl skribenten inte född. Epokgörande TV-serier skapar naturligtvis en helt annan generationskänsla.
Nå, i alla fall, det är avskyvärt med välgörenhetsdamer. Varför tycka-synd-om när man kan vara solidarisk.
Hur är man solidarisk med de rumänska tiggarna? Ja, lösningen har artikelskribenten. Man utesluter Rumänien ur EU och de får inte komma in igen förrän de löst problemet med romerna. Jag undrar vad Willén skall göra för att åstadkomma detta. Kanske starta en liten solidaritetsgrupp ”Rumänien ut ur EU!”. Willén kan ju ställa sig bredvid tiggarna med sitt plakat, så ser de att han är solidarisk. Till dess får han väl visa sin solidaritet genom att inte göra något alls. Framför allt inte ge pengar.
Solidarisk kan man väl egentligen bara vara i gemensam kamp. Tillhör man den rika överklassen får man problem. Och där har vi ägget. Att världens välstånd är orättvis fördelat och Willén har kommit att tillhöra överklassen. Och det kommer han inte ifrån bara genom att upphöra med att visa medkänsla.
Här finns det något farligt med dogmatisk marxism. Om medkänsla är känslopjunk och solidaritet det vetenskapligt intellektuella sättet att förhålla sig, så kan man lätt få för sig att massmord ibland kan vara solidariskt. Man kan hamna mycket fel om man systematiskt motarbetar sin medmänsklighet.
Det finns ett respektabelt skäl att inte ge något till tiggarna. Det är när man i stället lägger sina pengar på det som ter sig säkrare och mer behjärtansvärt. Världens nöd är nämligen gigantisk och det är inte säkert att det man just ser är det mest behjärtansvärda. Då får man lämna tiggarna därhän och nöja sig med en vänlig blick när man passerar.
Men jag är så rå att jag undrar om inte den förment förnedrande situationen egentligen är ganska bra. Medmänskligheten blir lätt abstrakt och hygieniskt, lämplig för människor med beröringsskräck, om den inte sker direkt.
Det är kanske bra om medmänskligheten också innebär ett möte. Själva tiggeriet är inte förnedrande. Hur kan det vara det om man tigger för att man måste, för att det är det bästa alternativet? Sa inte Brecht att alla människor behöver hjälp av alla? Det sorgliga är att det är som det är. Då hjälper den som kan och den tar emot som måste. I morgon kan rollerna vara ombytta. Det tjänar ingenting till att vara pryd eller tycka att världen skulle vara mer perfekt.
Här möts två människor i en vänlig handling. Så enkelt är det.
Willén är naturligtvis ett undantag, en kvarleva. Och en hygglig vänstermänniska, Lutz Pagel, skakar på huvudet åt honom i det nya numret av Flamman (26 juni). Men det vi kan lära av detta är: Gör dig aldrig av med din medmänsklighet! Det bekommer aldrig någon väl.
27 juni 14