När bestämde jag mig för att läsa om Groucho Marxs memoarer ”Groucho och jag”? Det var när jag kände behov av att läsa något verkligt roligt. Också de engagerande böcker jag vanligen läser kräver sin man. Och om de är omfångsrika kan man lockas till sträckläsning vilket kan ge en känsla av overklighet. Som nöjesläsning har jag en längre tid använt mig av Frank Heller. Av den skrattframkallande Wodehouse hade jag alltså Cocktaildags på lager. Som jag nyligen bloggat om. Men sedan Groucho Marx.
Bröderna Marx-filmerna är mycket fysiska. Galenskaperna tar sig synnerligen konkreta uttryck. Men mest gläder jag mig numera åt Grouchos snabba och förintande repliker. Skulle denne man kunna skriva en bok?
Det kan han. Och som den borne anarkist han är, kan han vara oavbrutet rolig. Han behöver inte redovisa. Det blir glimtar, i början mest från barndomen, sedan mer tematiskt. Han behöver inte besväras av några sanningskrav. Kan hans hela liv verkligen varit så galet roligt? Inte osannolikt. Den som agerar som Groucho Marx har åtminstone aldrig tråkigt. Att se det roliga i det som händer en är en stor gåva. Om man samtidigt genom sitt eget agerade skapar det roliga, förvärrar eller förbättrar det, vilket man vill, blir det ännu mer underhållande när man relaterar det.
Hur vet man att det är äkta? Var hans far verkligen en så oduglig skräddare? Som i blind förlitan på sitt ögonmått försmådde varje måttband, och fick ett helt stadsområde att gå omkring med för långa eller för korta byxben, kavajer som satt snett och andra hemskheter. Och var de många bröderna verkligen så påhittiga? Och fulla av galna upptåg redan som barn. Det var fem bröder, av vilka de tre äldsta vanligen förekommer i filmerna. Är detta verkligheten? Eller bara en bröderna Marx-film i ord? Vem bryr sig? Det räcker väl med att man har roligt.
I den fattiga familjen hade man ont om pengar. Det stimulerar kreativiteten. Groucho var väl den som hade det svårast att få något arbete. Harpo var den som någorlunda kunde sköta sig. Storebodern Chico var opålitlig, älskade att spela, pantade Harpos harpa, vilket var ett hårt slag för denne, men ägde ett visst födgeni. Icke så Groucho. Men efter flera försök lyckades han etablera sig i underhållningsbranschen. Som en räddningsplanka. Och genom den driftiga mamman lyckades hon få med de övriga bröderna på den gungande tiljan. Och linjen gick från revyn till filmen. Bröderna träffar på Charlie Chaplin långt innan han blir världsberömd. Men Groucho förstår redan då att han mött en genial komiker. Vilket strider mot den brist på generositet som han kan visa andra kollegor. Följden blir att man tror att han framför allt är uppriktig.
Naturligtvis är det svårt att skriva en sådan här bok. Man undviker månget tvång. Men ställs i stället inför ett som är desto hårdare. Kravet att leverera en text utan döda punkter. Så oändligt lätt att läsa och så oändligt svår att skriva. Inte förrän alldeles på slutet märker man en viss trötthet.
Så läs denna bok när ni känner att ni behöver den. Ni blir kanske inte klokare men ohjälpligt muntrare.
17 mars 23