Debatten om konservatismen har fördjupats sedan jag skrev min bloggpost om Göran Greiders önskekonservatism (18 feb.). Roland Poirier Martinsson har skrivit i Aftonbladet (18 feb.) och Anders Johansson Heinö i DN (21 feb.). Poirier Martinsson framställer konservatismen närmast som avsaknad av ideologi, man kan vara pragmatisk och bygga sina åsikter på en förnuftig utvärdering av verkligheten. Detta synsätt polemiserar Johansson Heinö mot utan att explicit ta upp Poirier Martinsson.
Hur är det med det? Det är ju sant att konservatismen inte är en ideologi som andra. Liberalismen och socialismen var genomtänkta system för samhällsförändring, konservatismen var bara motståndet mot förändring. Likväl finns det ett antal värderingar och hållningar som historiskt förknippas med konservatismen. En del, till och med eljest intelligenta tänkare som Torbjörn Tännsjö, förleds av ordet. Konservatism betyder att hålla på det gamla. Eftersom vad som är gammalt varierar under historiens gång ger en sådan definition ingen ledning alls. Självklart håller liberaler och socialister fast vi sina idéer också när de har fått genomslag och allmänt inflytande. De har inte av det skälet förvandlats till konservativa.
Johansson Heinö menar att det finns olika typer av konservatism. Men det utmärkta begreppet den konservativa revolutionen använder han sig inte av. Som beteckning för nazism, fascism och liknande rörelser. Begreppet är ju paradoxalt, en sann konservativ kan i en mening inte vara revolutionär. Men man kan naturligtvis ha alla de konservativa värderingarna i radikal och tillspetsad form (vilket i och för sig skiljer en från den traditionella konservatismen) och vilja en revolutionär omdaning. Där tycker jag den stora skillnaden går mellan traditionella konservativa och mer revolutionära konservativa.
Vilken typ av konservatism representerar Sverigedemokraterna? Det kan man ha olika åsikter om. Är de revolutionära konservativa som söker sig tillbaka till den konservativa huvudfåran? Hur skall man då tolka Mattias Karlssons existentiella framställning av någon sorts ödesmättad kamp? Mycket tyder väl på att man vill vara både och. En nationalsocialism med mänskligt ansikte. Både karismatisk och trivial.
Men annars radar Johansson Heinö upp de klassiskt konservativa värderingarna, jag kunde inte gjort det bättre själv. Och Poirier Martinsson är rörande på en punkt. Trots att han är konservativ gillar han Elvis. Det gläder mig att modern konservatism vågar sig ända fram till 1950-talet. Det är ju bara några år före hans egen födelse. Det kallar jag att följa med sin tid! Men försiktigt.
24 feb.20