Ann-Charlotte Marteus säger raljant i Expressen att hon fått en släng av russofobi (17 mars). Det är väl ett rimligt skämt med tanke på att Putin avfärdar all kritik som russofobi. Men det finns i dessa dagar en allvarlig risk för verklig russofobi.
Något som Marteus tar upp i slutet av sin artikel.
Själv har hon alltid varit imponerad över Rysslands heroiska kamp mot nazityskland. ”De blev anfallna och försvarade sitt land till ett skyhögt pris. Och de sällade sig till de allierade i kampen mot den ultimata ondskan: Nazityskland.”
Sådant där skall man emellertid inte gå på. Utan även om denna dåtid finns det skäl att använda vara russofob i Mateus oegentliga mening. Nazister och stalinister och putinister sitter i samma båt. Inte bara den onde ledaren utan också de som blint följer har en skuld. Den som är tvingad att bli kanonmat är däremot utan skuld. Det ryska folkets heroiska insats i andra världskriget skedde kanske inte utan tvång. Resonerar nämligen Marteus vidare.
Men problemet är att kamrat Stalin hade stort stöd av de sina. Precis som Putin och Hitler. Den ultimata ondskan gällde inte en helt nation. Men stalinister och putinister är inga okända figurer inför historiens domstol. Och det lidande man dragit på sig försonar ingenting.
Däremot är det naturligtvis russofobi att känna ovilja mot alla rysktalande. Eller tycka illa om den stora ryska litteraturen. Dostojevskij och Tolstoj kan kritiseras på olika grunder. Men inte därför att de var ryssar.
21 mars 23