Uttrycket ”mansplaining” har fått flitig användning på debatt- och kultursidor. Det är inte konstigt eftersom det är så träffande. Det är också en smula överexploaterat eftersom det lätt kan användas om närliggande fenomen.
Uttrycket kommer alltså från Rebecca Solnits bok ”Män förklarar saker för mig”, som nyligen kommit på svenska. Och handlar om mäns tendens att förklara saker för kvinnor som dessa mycket väl begriper själva. Ett övertydligt exempel är när en man på basis av en recension försöker förklara en bok som hans kvinnliga samtalspartner själv har skrivit. Inte ens hennes påpekande av detta stoppar honom.
Sedan kan ju detta lätt vidgas till att belysa manliga dominanstendenser. Också i fall, där ingen expert finns, är det männen som pratar och dominerar. Man har använt begreppet om programserien ”Liv och Horace”. Och direkt felaktigt om ”Veckans brott”. Där det naturligtvis är experten som skall lägga ut texten och programledaren som skall lyssna. Det enda man möjligen kan fråga där är: ”Varför inte en manlig programledare och en kvinnlig expert?”
Men det är intressant med den manlig självhävdelsen. Det handlar förstås om könsrollsmönster. Man ser det redan hos små pojkar och det gör mig alltid rasande. Medan hustrun i sådana fall fylls av ömhet. När små flickor beter sig mycket flickigt kan jag däremot känna ömhet. Medan hustrun blir rasande. Och det beror naturligtvis på att jag varit en liten pojke och hon en liten flicka och vi reagerat på detta hos kamrater. När man bedömer det andra könet är det ingen som står i vägen för det naturliga överseende man känner mot barn.
Men det är inte konstigt att män hellre talar om svåra och personliga saker med kvinnor än med män. ”Har lättare att tala med kvinnor” som det heter. Kvinnor lyssnar, har förmåga att intressera sig för andra, är vana att leva sig in. Så är mönstret.
Som frilans i kulturlivet har jag alltid funnit kvinnliga chefer överlägsna manliga. Lena Brundenius på Obs och Malin Krutmeijer på Helsingborgs Dagblad har varit mina bästa chefer. Eftersom de tog hänsyn både till sakfrågor och psykologi.
Men hur är det med Horace och Liv? Liv Strömquist var känd som en hårdslående feminist med satirisk skruv. Där det ofta var viktigare att förlöjliga än egentligen förstå. Skulle någon kunna slå hål på en kulturman så var det hon.
Varför gör hon då inte det? Varför intar hon i stället kvinnorollen. Jag tror det beror på enbart goda egenskaper. Hon är konstruktiv, programmet måste fungera, detta måste vara viktigare än den personliga prestigen. Dessutom vet vi alla att Horace har en skilsmässa bakom sig. Han håller på sin integritet men det är ingen alltför djärv gissning att det tagit på honom.
Men vissa kulturskribenter spekulerar redan över en kvinnlig medresande till Liv Strömquist. (Hanna Jedvik, Göteborgs – Posten, 8 mars) Och föreslår Ulrika Knutsson, Yrsa Stenius eller Sara Danius. Min första tanke är förstås att det är synd att göra programmet enkönat. Varför inte i stället försöka med en mindre framstående man än Horace? Hela det svenska kulturlivet består ju av mindre framstående män än Horace, man behöver inte söka med ljus och lykta. Men sedan kommer jag på att problemet med Horace inte är att han är framstående utan det manliga dominansbeteendet. Och det blir inte mindre av att personen ifråga är korkad. Som Horace själv påpekat, förhållandet är det omvända.
Ulrika Knutsson tycker jag skulle vara utmärkt. Hon har tyngd och sälta och är drabbande på ett sätt som den ytliga satiren aldrig är.
Sedan kan man väl säga att ödmjukhet och förmåga att lyssna generellt är underskattade egenskaper i samtiden. Att ha tålamod att höra andra röster än sin egen. ”Hör på så du lär dig något”, brukade min mor säga till mig. Jag tycker det var det bästa hon sagt. Saker kan behöva förklaras och det kan ta tid att förklara saker. Att inte alltid hävda sitt jag utan också kunna vara tyst och eftertänksam är egenskaper som samtiden generellt behöver öva.
”Bildning kan den som vill skaffa sig”, påpekar Horace i programmet. Men skönhet har man eller har man inte. Detsamma kan kanske sägas om intelligens. Men visst är det bra med bildning som är tillgänglig för envar. Och är man en god människa så vill man sprida den, inte göra den till något exklusivt. Det är därför det är så bra med en kanon, den avslöjar bildningens hemligheter för envar. Läs bara detta så är du en bra bit på väg. Fakiren säger visserligen ”Läsa böcker gör dig klok, därför läs varenda bok”. Så det finns mycket att fortsätta med när man läst de mest renommerade verken. Men redan att ha läst en klassiker är en bit på väg.
14 mars 16