Grosshandlarkonst. Det är ju så man brukar karaktärisera de många bilderna på nakna och förföriska kvinnor från 1900-talets början. Jag såg nyligen ett exempel som fick mig att börja undra över den manliga sexualitetens tradition av översitteri. Ty här avbildades inte bara en vacker och lockande kvinna, utan en kvinna, som plågat och generat, sökte dölja sitt kön. Kvinnan på bilden utstrålade, kort sagt, ett äkta obehag. Och att detta uttryck av äkta obehag, det rörde sig inte om något kokett spelande, var avsett att skärpa den manliga lusten. Kvinnans olust bidrog till en manliga betraktarens lust. Hennes rodnande hjälplöshet var något att gotta sig åt.
Jag är en barn av den sexuella revolutionen. Och jag känner mig vilsen i den pryda samtiden. Jag vet att det väcker ett feministiskt hånskratt att jag tycker att den manliga lusten skambeläggs. Alltså inte bara översitteriet, utan själva lusten. Hånskrattet säger att så är det inte alls. Skulle vi vilja skuldbelägga den manliga sexualiteten, bort det! Men jag tycker att uttrycket ”den manliga blicken” är exempel på det. Det är inte ett neutralt konstaterande av en könsbetingad ensidighet. Den är något ont i sig.
Nå, det finns något oresonligt hos människan, en ovilja till självprövning, en ständig vilja till självförsvar. Är detta något som utmärker feminister? Nej, inte mer än andra. Men det verkar som om ingen går fri från denna åkomma. Det finns kanske mycket mer av demoni och maktvilja hos människan än min rosiga liberalism vill erkänna. Att jag aldrig förmådde släppa tanken på den vänliga, idylliska sexualiteten.
Som konstruktivist – man föds inte till kvinna man blir det – tror jag att konventioner och traditioner formar oss. Den ofta hörda manliga klagan att de justa männen, brädas av veritabla machomän, att ansträngningar till politisk korrekthet inte belönas, ens av troende feminister, tror jag till största delen är hjärnspöken. Det korn av sanning som kan finnas i föreställningen, kan lätt förklaras. När justheten slår över i ryggradslöshet är den naturligtvis inte attraktiv.
Och så finns naturligtvis traditionen. Som från tidig ålder präglar oss. Vi har ingen genuinare sexualitet än vår prägling. Vår könsrollsprägling, romantiseringen av det motsatta könet, är rimligen tidigare än vår sexuella prägling och ligger till grund för den. Sådan är mannen, honom vill jag älska. Sådan är kvinnan, henne vill jag älska.
Ovilja till självprövning? Som ung hade jag tanken att uppgörelsen med traditionerna borde gälla båda könen. Hur skall vi hitta fram till en sexualsyn som kunde vara rimlig för båda könen? Varför ville ingen diskutera det med mig? Det tycktes mig som om den nya sexuella friheten krävde en sådan diskussion. Men tyvärr var makt som vanligt intressantare än rimlighet.
I självprövningens ljus måste jag säga att min sorg över oviljan till en sådan diskussion det förmodligen var en egocentrisk reflex. Att jag överskattade mina egna tankeansträngningars relevans och betydelse. Att den sexuella revolutionen – som var bra – också måste åtföljas av en manlig uppgörelse med förlegade ojämlikhetstraditioner såg jag emellertid klart. Tyvärr kom bristen på manlig självuppgörelse att diskreditera den sexuella revolutionen som sådan.
20 aug. 20
 
Jag tar nu bloggpaus till måndagen 31 augusti. I år beror det inte på någon resa. Men på en under sommaren växande känsla att det behövs en paus för att återfå skrivlusten.