Jag har läst ”Månen över Lund” av Ingeborg Björklund. Jag har läst den förr men då gjorde den inget intryck på mig. Men nu finner jag att det är en riktigt bra lundaroman. Trots vissa melodramatiska inslag. Men jag har aldrig något emot att en författare tar ut svängarna. Det gör ofta Almqvist och Selma Lagerlöf.
Det här är en bok om studentskor, om kvinnor. Männen spelar en roll, en ynklig roll, men blicken, perspektivet är det kvinnliga. Och det handlar om kvinnans rätt till erotik, det är en uppgörelse med den manliga dubbelmoralen. Några sexskildringar finns det naturligtvis inte, boken kom 1930, men det diskuteras öppet om aborter, prostitution, könssjukdomar. Och den kvinnliga erotiska lusten spelar en stor roll. Han är så vacker, jag kan inte motstå honom. Så heter det ofta om en karl. Men sedan visar han sig mentalt inte vara någonting att ha, han är svekfull, egoistisk och översittande. Hjältinnan är en sann intellektuell, hon tänker sociologiskt och socialpsykologiskt. Handlingen utspelas i stor utsträckning på Studentskehemmet på Stora Algatan. Studentskegården på Sankt Laurentiigatan kom ju till redan tidigt och jag tog för givet att författaren hade flyttat på den som en poetisk frihet. Men så läser jag i Bo i Lund, Fredrik Tersmedens utmärka utredning i denna bok att det fanns ett tidigare hem för studentskor, som låg just på Stora Algatan. Författarinnan låg i Lund 20-21 men hon förlägger handlingen till första världskriget. Piraten i Tre terminer gör på samma sätt. Tidigarelägger sin lundatid med några år.
Och nog är Månen över Lund en äkta lundaroman. Man får några klassiska anekdoter, man får en redogörelse för innehållet i Uarda och en skidring av när spexet uppförs. Någon debatt på AF skildras inte, däremot beskrivs ett föredrag om könssjukdomar då flera män svimmar. Och en debatt i någon samlingslokal beskrivs, där ungsocialisterna bryter sig ut ur Socialdemokratin samtidigt som nyheten om den ryska revolutionen anländer. Och det görs besök på Lunds Dagblad.
Det är lätt att känna igen detta från andra lundaskildringar. Men författaren tycks mig i det här fallet vara ovanligt intelligent och medveten. Hon var när hon skrev denna bok gift med den legendomsusade lundaclartéisten Arnold Ljungdahl. Och hon var själv under en period medlem i redaktionen för Folkets Dagblad Politiken. Som först var ett kommunistiskt alternativ till Socialdemokraten och sedan blev ett revisionistiskt alternativ till Ny Dag. Författarinnan ter sig kulturradikalt upplyst men är mycket långt från en marxistiskt dogmatisk hållning.
Men feminist är hon alltså. Och det är det som gör mig så lycklig. Här har vi alltså skildringen av kvinnliga studenter i Lund under den klassiska epoken. Alla som känt sig utanför den lundensiska traditionen för att den är rent manlig, behöver egentligen inte göra det. Det gäller bara att upptäcka Månen över Lund.
29 juni 20