Ingvar von Malmborg menar i årets första nummer av Författaren att skriverierna om Svenska Akademien har varit en pressetisk kollaps. Hur kan de vara det? Jo, debatten har varit för ensidig. Åsa Beckman i Dagens Nyheter har nämligen menat att Akademien har kollapsat, att det fortfarande finns mycket röta kvar och att det är oerhört långt till ett friskt tillstånd. Det kan man ju finna upprörande, om man nu inte håller med Åsa Beckman. ”Det är ett rent publicistiskt övergrepp”. Menar von Malmborg.
Nu kan man ju tycka att detta är åsiktsjournalistik. Men med detta kan man inte komma undan. Ty, anser Malmborg, även när det gäller åsiktsuttryck bör det finnas krav på etik och åsiktsdistans.
Det är svårt att veta vad detta krav innebär. Men själv har jag ofta känt det, när jag tagit del av åsikter jag ogillar. ”Här borde det har funnits lite mer etik, för att inte tala om åsiktsdistans” har jag mumlat för mig själv.
I stället menar Malmborg att tidningarna borde tigit. För att ge akademien en chans till förändring. Men akademien har ju förändrat sig. Och nog har pressen på den på ett lyckligt sätt bidragit till denna förändring.
Nå, finns det något som tyder på att Malmborg är missnöjd med något annat, än att fel opinion har dominerat? Ja, kanske. Inblandade personer har fått träda fram som oberoende sanningsvittnen, menar han. Tänk det har jag inte märkt. Inblandade personer har fått berätta vad som hänt. Det är ju sant. Men det har aldrig påståtts att de är neutrala. Alla som har velat avslöja vad som hänt har fått det, så vitt jag förstår. Och ibland har man haft olika uppfattning om fakta. Som Sara Danius som anser sig ha erbjudit sig att komma tillbaka som sekreterare och Anders Olsson som inte anser att hon gjort det. Och Horace Engdahl och Horace Engdahls försvarare har fått skriva debattinlägg. Så motröster har fått höras. Men visst har en åsiktsriktning varit dominerande. Det händer ofta.
Men det är intressantare än så, enligt Malmborg. Personer som har tillgång till alternativa fakta och intressanta synpunkter en bit utanför mittfåran har antingen drabbats av censur eller självcensur.
Det kan synas löjligt att beklaga sig över självcensur. Men på den punkten vill jag ge honom rätt. Och jag skall berätta en hemlighet för Ingvar von Malmborg. Så går det alltid till. Kulturredaktionerna styr hårt och censurerar i stort sett allt de ogillar. En och annan motröst kan släppas fram som alibi, men inte för intelligenta och inte för farliga och inte för många. Vilka som skall släppas fram bestämmer vi, hav förtroende för vårt omdöme! Detta gör kulturredaktionerna med motiveringen att de inte vill förvandla kultursidan till en insändarsida. De har sin linje och de driver den stenhårt. Det fria ordet får andra bekymra sig om.
Men ibland har de ju rätt i sak. Och ibland är kultursidorna oense med varandra. Så det finns en viss chans för den som väljer sin kultursida och sedan försöker armbåga sig fram till makt och inflytande på denna. Men för fristående skribenter, som följer sin egen linje och inte en tidnings, finns det ingen möjlighet alls. De får väl skriva bloggar, tänker jag.
27 mars 19