Malin Ekman riktar i Svenska Dagbladet (27 okt.) kritik mot New York Times. Men jag har en stark känsla av att det skulle kunna riktas mot vilket tidning som helst. Opinionsbildning är med nödvändighet icke - objektiv. Därför bör man på ledarplats opinionsbilda. Vad händer då om någon på ledarplats bryter mot tidningens linje? Den ledarskribenten blir naturligtvis sparkad. Men på ledarsidan förekommer också ofta fristående kolumnister och ibland en sorts seriösare insändarsida med intressant debattmaterial som inte behöver stämma med tidningens linje. Självklart är det ändå tidningen som bestämmer vad som skall publiceras. Jag har alltid tyckt att tidningar generellt är alltför snåla mot det som strider mot tidningens linje. Respekten för tidningens linje är större än respekten för det fria ordet. När den politiske redaktören på New York Times blir sparkad för att han publicerat en republikansk senator som ansåg att man borde sätta in militären mot demonstranter anar jag inte riktigt vilken status en sådan artikel hade. Det kan ju hända att man ansåg en sådan artikel så vettlös att den överhuvudtaget inte borde lyftas fram. Det var omdömeslöst att publicera den. Att någon blir sparkad för att hen kritiserar den egna tidningen, händer alltför ofta. Vilket är Malin Ekmans andra exempel. Här tycker jag man generellt kunde kosta på sig att vara mycket liberalare.
Men lämnar man opinionsbildningens fält så är det rimligt att man försöker vara objektiv. Och här finns ju stora problem. Ett urval av fakta måste alltid göras, men vad är ett objektivt urval av fakta? Och det räcker ju inte med att redovisa fakta, man måste alltid sätta in dem i ett sammanhang. Och förklara. Det går knappast att tänka sig att en enskilde journalistens värderingar och omdömen skulle kunna elimineras.
Men ändå, det är klart, får man journalister som hellre vill ha rätt hållning än att till varje pris hålla tillbaka känslorna och sant rapportera allt som är av vikt, så är det problematiskt. Att som en insändarskribent i New York Times, som Malin Ekman citerar, mena att det i stället är läsarnas värderingar som borde styra, är sannolikt ännu galnare.
Så nog är det problem alltid. Men jag tror inte de är exklusiva för New York Times. Malin Ekman kallar den för världens mest ansedda tidning. Så kanske skall man läsa henne så. Inte ens New York Times undgår ett journalistisk dilemma.
29 okt. 20