Jag har bara gott att säga om Jane Magnussons dokumentär om Hasse och Tage. Man kan invända att en dokumentär om två så lysande personligheter knappast kan misslyckas. Men det kan den visst. Jag har sett mängder med rätt trista dokumentärer om aldrig så lysande artister. Där andra artister ganska klichéartat uttrycker sin kärlek till den käre bortgångne. Interfolierat med en masa snuttar ur artistens karriär, som aldrig hinner bli särskilt roliga.
Här är det en välkomponerad blandning av skämt och allvar, utan longörer, gripande och rörande. Och det som sägs av andra är intelligent och skärpt. Speciell av de tre sönerna. Hasses både berömda regissörsöner och Tage Danielssons för mig okände son. De ser på sina fäder med analytisk insikt och kärlek. Jag är också glad över belysningen av huvudpersonernas respektive barndom. Och man skulle vilja veta mer om deras mödrar.
Och själv hade jag förstås sett studenttiden mer utförligt belyst. Deras tid som studentspexare. Det är ju så spännande med Hasseåtage innan de blev Hasseåtage.
Det att fokusera på deras samspel är annars ett lyckat grepp. Titta på Tage när Hasse håller sina lindemanmonologer, uppmanar Jane Magnusson. Och så ser man något man aldrig tidigare hunnit registrera.
Men annars skall jag inte ägna mig åt några spoilers. Bara tala om att jag minns att Hasse Alfredson i TV berättat mer utförligt om sitt första fiasko på scen under skoltiden. Hur det kom sig att hans sketch pajade. Hans sidekick drabbades i sista stund av scenskräck och vägrade att ställa upp. Man behöver en Tage Danielsson som ger trygghet. Och Hasse tänkte när han var på väg upp på scenen: ”Äsch, jag kommer på något under tiden”. Han litade alltså på sin inspiration redan då. Men denna gång, den första, fungerade det inte. Och han blev utbuad och fick gå ner från scenen. ”Konstig pojke”, mumlade rektorn för sig själv, ”vi går över till nästa framträdande”. Och Hasse väntade sedan i skolan tills alla hade gått därifrån och så smög han hem.
Om sin mamma har han sagt att hon var mycket frispråkig. Hon kunde säga olämpliga saker, hon saknade liksom självcensur. Hasse kände igen sig i detta. En gång fick hon besök av anticimex.
”Nå lilla frun, hur är det med husbocken?” ”Ja, min man dog dessvärre för två år sen.”
Jag har alltid förvånat mig över att Svenska bilder, Hasseåtages debutfilm, lever ett sådant skuggliv. Sällan repriserad. På samma sätt med de tre programmen om syskonen Mynning, Svenska öden. Där förekommer ju vännerna från Radio Mosebacke för första gången i TV. Det var innan de klassiska radioprogrammet visades i TV.
Där sjungs också Fred Åkerströms ”Sådan är kapitalismen” i något som jag gissar är dess ursprungliga form. ”Ja, den fattige får lida. Och får syndens straff utstå. Men den rike bara njuter, måste livet vara så?”
Jag minns att jag uppskattade Hasse Alfredson redan på 50-talet när han var på Sveriges Radio. I Folke Olhagens program där gymnasieskolor tävlade med varandra ”Vi som vet mest” var han med i illustrerande sketcher, liksom i Puzzlet. Jag minns att Hasse Alfredson sjöng ”I mitt blommiga blå margarinpaket”. En betagande variant av ”I min blommiga blå krinolin”.
Och Skillingspelet som framfördes av Flickery Flies. Vars för mig då anonyma författare var Hasseåtage. Där minns man mest programmet från Skottland där det talades om lille mackapär och hela mackabunten.
Och själv har jag sett Hasse Alfredsson i två knäppupprevyer. Den berömda sketchen med Guben i låddan, t.ex. Och minns när han var sidekick till Yngve Gamlin i TV.s Söndagsbilagan. ”Det är som gamle greve Oissenbach brukade säga. Det smakar mums.” ”Ja, det är ju utomordentligt glädjande att höra”, sa Yngve Gamlin på sitt tankspridda sätt.
Därmed har jag väl citerat några apokryfiska fragment, som jag inte behöver riskera kommer att hamna i någon dokumentär.
Men som erbjuds varje bloggläsare, som är mindre minnesgod än undertecknad.
20 sept. 19