Jag vet inte vad Lisa Magnusson (DN 20 maj) är ute efter när hon hoppar på en stackars serietecknare, Johan Wanloo, som haft förmätenheten att säga att hans skapande är på liv och död. Hon till och med sympatiskäms. Det är lite vackert med denna inlevelse, hon tar på sig den skam som Warnloo uppenbarligen inte känner. Den ställföreträdande skammen! Det verkar nästan lite religiöst.
Nu är det så att jag för min del anser att Hamlet av Shakespeare är en gåva till mänskligheten. Det är fantastiskt att något sådant har kunnat skrivas. Och efter 400 år betyder det mycket, mitt liv hade varit oändligt mycket fattigare utan det. Och Shakespeares privatliv, hans samtid, hans närmaste medmänniskor, betyder nästan ingenting längre.
Nå, nu är varken Johan Wanloo, Lisa Magnusson eller jag själv någon Shakespeare.
Men jag tror skapande kräver en viss hybris. Det är nog en förutsättning för att man skall kunna uppnå ens sitt eget blygsamma optimum. Det är faktiskt det enda man i bästa fall kan åstadkomma. Att man inte är någon Shakespeare kan man inte göra mycket åt. Men tar man inte det man gör på dödens allvar så blir det absolut ingenting.
Vad har man då att invända mot Wanloo? Kanske skall det tas som en maning att undvika självhögtidlighet. Shakespeare hade ingen sådan. Det gäller att få texterna att fungera, det visste han som teaterman. Han tänkte nog inte ett ögonblick på eftervärlden och hade man påmint honom hade han nog tänkt att det var eftervärldens sak. Det enda som gäller är att göra sitt bästa här och nu. Han stävade, som vi alla, efter sitt optimum. Man kan tillägga att skapande nog inte heller är möjligt utan ett inre tryck. Men det faller utanför den här diskussionen.
Det är riktigt att många positionerar sig och poserar. Det gäller inte bara skapande människor utan också våra vanligaste debattörer. Säkert främst de senare. Där är det ödesdigert att hellre vilja imponera än att kommunicera. Jag tror möjligen att det är den uppleva frestelsen som gör att Magnusson ställföreträdande skäms.
21 maj 20