Rebecka Kärde i DN (21 juli) och Anna Lundvik i Sydsvenskan (20 juli) diskuterar just nu huruvida dagens litteraturkritik är för hård eller för mesig. Det är givetvis en intressant diskussion. Men det är sorgligt att tänka på att den väl delvis är inspirerad av Linda Skugges famösa recension av Kristina Sandbergs sjukdomsbok. Man frågar sig tydligen vad som är felet med Linda Skugges recension. Och kan inte komma på annat än att den är för hård, hänsynslös och elak. Och så börjar man resonera om detta bör vara en rimlig hållning hos en kritiker.
Men problemet med Linda Skugge är ju ett helt annat. Hon är låg, vulgär och tarvlig. Hon angriper inte bara texten utan också personen. Hennes recension av Björn Ranelid var väl ett ännu tydligare exempel på att angreppet på person helt saknade textanknytning. Man får naturligtvis säga att Kristina Sandberg har skrivit en usel text. Men skriver man att det är mer synd om en själv än om författaren så har man missbrukat sin position. Det går att skilja skolgårdsmobbing från vilken magistral och skoningslös lektorstext som helst. Direkt osakliga bör inga recensioner vara. Kritiken måste vara underbyggd.
När det är sagt kan man diskutera hur hård och uppriktig kritiken bör vara. Rebecca Kärde påpekar att den s.k. kulturdebatten är långt mer drabbad än litteraturkritiken när det gäller vettlöst och tomt uppmärksamhetssökande. Det är naturligtvis sant och ligger i sakens natur. Men det är när det förfallet sprider sig till litteraturkritiken som det blir verkligt sorgligt. Att man tar med sig sina olater från debatten till litteraturkritiken.
Det är riktigt att kritikerna borde vara mer klassiskt bildade. Lösningen på detta är att alltid lämna utrymme för klassikerna på kultursidorna. Det skall inte behövas någon nyutgivning för att man skall uppmärksamma en klassiker. Eftersom det är så illa att kulturskribenter inte har råd till läsning som inte betalar sig så är det enda som kan råda bot på deras bildningsluckor att låta dem läsa och recensera gamla klassiker. Det kommer säkert att ha en nyttig inverkan på deras bedömning av den moderna litteraturen. Och samtidigt som man bildar kritikerna så öppnar man ju till det mest angelägna för läsarna. Men det betyder inte att en kritiker, om hon vill vara klok, bör jämföra en svensk debutant med Shakespeare. Anna Lundvik har rätt i att man alltid skall göra relevanta jämförelser, och bedöma var sak efter sin art. Men man har nytta av att själv ha ett brett perspektiv.
Jag tycker man alltid bör söka det originella. Hur anspråkslöst ett litterärt verk än kan tyckas, finns det något särpräglat i rösten, i berättelsen, som man inte ser på annat håll, förtjänar det beröm. Ibland kan man se en potential, det här är inte bra, men skulle kunna bli. Det kan också förtjäna en kritisk röst.
Man annars är det väl bra att man är varsam. Det går att berömma och samtidigt relativisera berömmet. Det här är det bästa som skrivit i Sverige i år, men inte det bästa i världslitteraturen. Man kan generöst berömma men ändå viska ett memento mori.
22 juli 21