Så är det åter tveksam vår i Lund. Och siste april närmar sig. Då tänker jag på min ungdom.
Det gör jag också när det dyker upp saker i debatten som får mig att tänka tillbaka på mitt förflutna. Mina femton ensamma år i Lund, sista hälften av 60-talet och 70-talet. Tingsten, Carl Bildt, Olof Palme, har nyligen spökat i debatten. Och jag tänker på hur jag hade det då. Jag var nästan alltid olyckligt förälskad. Och det var det centrala i min livsupplevelse.
Livet pågick. Författare kom ut med böcker, debatten rasade. Filmer gjordes och visades. Och jag var där. Helt visst var jag där med en del av min själ.
Det är svårt att förklara min kontaktlöshet. Den som försöker leva sig in, på basis av sina egna upplevelser, riskerar att komma vilse. Olycklig kärlek betyder vanligen att man etablerar smärtsamma relationer. Och sedan kommer man inte loss. Man kan inte leva med det och man kan inte leva utan det.
I mitt fall var det långt abstraktare och främlingsskapet aldrig upphävt. Det handlar om dröm, längtan, projiceringar. Jag håller upp drömmen mot ljuset och frågar mig: Vad var den? Den dominerade mitt liv, men vad längtade jag efter, vad trodde jag att jag skulle finna hos en annan människa? Vad kan den enskilda betyda, hon är ju alltid begränsad. Världen var ju rik, säger jag mig nu, trots mina sår betraktade jag den. Vad hade ”hon” kunnat ge mig? Vad var det jag hoppades finna?
Visst finns det något religiöst i detta? Världen skall bli stor och vid och underbar. Något skulle öppna sig.
Jag vet inte om jag var så romantisk. Jag har ju egentligen aldrig varit romantisk. Jag tvivlade naturligtvis på mig själv. Jag är en förljugen stackare, som hoppas på något som jag aldrig skulle kunna klara. Jag skulle aldrig bli otacksam eller cynisk om den gyllene frukten föll i min hand. Men vad skulle jag kunna ge en annan människa?
Längtan och tvivel. Och i efterhand ter det sig som rök som driver. Upplöses av de milda vårvindarna. Den skingrade drömmen. En ungdom med lundensiska vårar.
Men vad var det jag sökte? Det jag verkligen till sist fann. Kommunikation på djupet. Att se och bli sedd. Det var ingen tom dröm. Att den i efterhand verkar konstig beror bara på att det eftersträvade har blivit självklart.
Hur var det för Christina? Vad hände? En människa är begränsad, skrev jag, men ingen är så begränsad som Lars Westerberg. Där har ni hennes problematik. Hon ville så mycket annat, hade så många andra sidor. Jag har hela tiden stått still och försökt fixera bilden.
Och förhållandet till sönerna? Det fanns aldrig i min dröm. Jag längtade aldrig efter att bli far. Hade någon antytt möjligheten, hade jag bara känt mig patetiskt otillräcklig. Det var varken önskvärt eller möjligt.
Den kärleken var oväntad. Den drabbade starkt och plötsligt. Och den var alls inte tung eller svår. Man har inga kommunikationssvårigheter med ett barn. Man behöver bara ge allt och det accepteras. Det är oerhört befriande.
Men barnet blir större. Jag har fyra söner och jag förmodar att det betyder fyra olika fadersbilder. Till slut blir man lika klok som sin far och klokare. ”Det är lättare att älska sina barn, än att älska sina föräldrar”. Det brukar jag alltid framföra som en generell sanning. Jag minns att mina svärföräldrar verkade förvånade över denna tanke, den hade uppenbarligen aldrig tidigare föresvävat dem. Det jag hoppas om mina söner är att jag inte skapat sådana låsningar och bindningar att det förhindrar deras klarsyn.
24 april 13