Jag hade som sagt tänkt skriver om de klassiska lundaclarteisterna. Men de är ganska styvmoderligt behandlade i En lundensisk litteraturhistoria. Inger Littberger Caisou - Rousseau skriver visserligen fint om Arnold Ljungdahl. Men de övriga: Stellan Arvidsson, Per Nyström, Per Meurling och Stig Ahlgren nämns bara i förbigående. Och Melker Johnsson inte alls, trots att han både var dramatiker och essäist. Och har skrivit en klassisk uppgörelse med Nietzsche. Värdefull bland annat genom att den refererar till nietzschesynen hos nazityska vetenskapsmän. Vilket snarare lyfter fram det bortträngda än sysslar med det förlegade.
Det är lite synd det här. Per Meurling måste ha varit en fascinerande gestalt, slagfärdigheten torde ha gjort honom till en underhållande polemiker. Och den unge Stig Ahlgren, var han briljant redan då? Arnold Ljungdahl själv, tedde sig väl mest som en kraftfull rese. Lång och blond och radikal. Hans ”Marxismens världsbild” är usel som tankeprestation men litterärt förtjänstfull, enkel och pedagogisk. Hans bok om barndomen i Dalsland, ”Oavslutat porträtt” bör den ha hetat ser jag på google, läste jag när jag bodde i Alingsås, men sina år i Lund har han aldrig skildrat.
Alltnog, är äldre klassiker ett bättre ämne? Vad sägs om Tegner och shakespeareöversättaren C.A. Hagberg? Med dessa båda har man källan till åtskilliga bevingade ord på svenska. Hagberg har visserligen ingen egen artikel. Men Göran Bexell skriver om Thomander och Louise Vinge om ”Översättare och översättningar” och det ger väl en så fylliga bild av Hagberg, som någon kan önska.
Hur är det egentligen med vår vidunderlige Tegner? Förvisso den förste store lundensaren och säkerligen ett lyft för den akademiska bondbyn. Uppsala präglades av Geijer. Lund fick den mer lysande och populäre skalden och fick äntligen ett rennome i paritet med Uppsala. Richard Schönströms skriver om Tegner i En lundensisk litteraturhistoria, dock något läroboksmässigt och konventionellt. Det högstämda, idealistisk/abstrakta och fosterländska är inte precis något man vill förknippa med Lund. Det ligger kanske nära till hands att se Tegner som ett monument behängt med ordnar. Men det är lätt att se sprickorna hos Tegner, bildspråket havererar ibland och fosterländskheten är villkorad. Om napoleonska maktmänniskor och deras maktutövning tycker han i skilda dikter olika. Och det är ju bakom fasaden, som spirituell brevskrivare, han framstår som framåtpekande lundensisk.
Men visst. När vikingapekoral och högstämda hyllningar till nation och nationalhjältar bleknat så fräter fortfarande de bittra dikterna ”Nyåret 1816” och ”Mjältsjukan”. Den senare är en favoritdikt som jag kan utantill och brukar citera. Med stor teatral inlevelse.
Hur är det då med Hagberg. Göran Bexell, som skriver om Thomander, menar att Hagberg avsevärt förbättrat Thomanders utkast till shakespeareöversättningar. Däri har han rätt. Men det är också en tacksammare position. Och kanske slås man snarare av att så mycket av kvaliteterna finns redan hos Thomander.
Bexells essä är för övrigt lysande med synnerligen välvalda citat. Han har god hjälp av Karl Ragnar Gierow som skrivit en bok om Thomander och bidrar med knivskarpa formuleringar. Och särskilt gläder jag mig åt en påhopp på Thomander levererat av ingen mindre än Carl Adolph Agardh, Tegners vän och Frödings morfar, när Thomander sökte posten som domprost. Redan då kunde man vara så vass och så rolig i Lund. Elakheten blir förödande därför att den levereras med sådan lätthet och munterhet.
26 okt.17
 
Nätet borta hela dagen. Därför denna sena bloggpost.