Jag har en längre tid sysslat med lundaförfattaren John Karlzén. Det började med att jag hörde ett gammalt radioprogram om honom som jag spelat in. Jag brukar ofta återvända till rösterna från Lund, främst Carl Fehrmans radioserie från början av 80-talet. Och sedan har jag spelat in andra röster från radion, Åke Ohlmarks, ja, till och med ett mycket kort röstprov från Stig Ahlgren. Frans G. Bengtsson har jag från flera framträdanden. Men de två program jag har om Tristan Lindström respektive John Karlzén innehåller inte deras röster. Förmodligen för att de inte finns bevarade.
Och sedan har jag läst vad jag kommit över. Lennart Fricks biografi, Olle Holmbergs företal till den postuma romanen Råttan och Nils A. Bengtssons anmärkningar i slutet av samma bok. Och så Sven Bjerstedt i En lundensisk litteraturhistoria.
Jag har alltid upplevt stora likheter i John Karlzéns livsöde och Tristan Lindströms, fast jag placerat dem i olika tider i Lund. Likheterna är en mycket begränsad produktion, en överdriven självkritik och en besatt stilistisk observans och en jakt efter det exakta ordet. Det finns också en trötthet hos dem båda, en stark fallenhet för depression. Och deras röster har nog aldrig riktigt lyckats tränga utanför Lund.
På Tristans trötthet finns det ingen förklaring, det är som om han helt enkelt inte orkar leva. Medan Karlzén lär ha varit en så kallad blue baby, vilket också som vuxen gav hans ansiktsfärg något blåtonat. Och det skulle också förklara hans brist på energi, med åtföljande tendens till depression.
Nu ser jag att de hade kontakt med varandra, att Tristan var en av John Karlzéns förebilder. Och jag ser också att Tristan bara är fem år äldre. Men Tristan debuterar 1922 och tvingas lämna Lund för Halmstad 1926. Karlzén kommer till Lund 31 och debuterar 34.
Karlzén var lärare på Spyken och det hans son berättar i radioprogrammet ger en rätt förfärlig bild av hans lärarverksamhet. De uppsatser han tyckte var svaga, lämnade han överhuvudtaget inte tillbaka. Utan kastade kastade ut dem genom fönstret ner i häcken utanför sin trädgård. Så fick eleverna hans adress och kunde själv gå och hämta böckerna, om de tyckte det var lönt. Han tog igen sina mindervärdeskänslor på eleverna, menar hans son. En variant av den klassiska lektorssjukan. De som misslyckats med en akademisk karriär blev i stället pojkplågare i landsorten. Karlzén hade inga akademiska ambitioner. Det var väl författarskapet som inte motsvarade hans skyhöga ambitioner.
Annars är Peder Sjögren en författare jag gärna jämför John Karlzén med. För både spelar skammen en så stor roll. Och båda hade vidlyftiga utlandsår bakom sig.
Andra valfrändskaper är den sparsmakade kritikern Klara Johansson och Vilhelm Ekelund.
Hos Ekelund ser man kanske samma problematik. ”Att inte kunna vara den jag ville”, som Strindberg uttrycker det. I varje fall håller Ekelund på med skolning i själsadel. Och jag har svårt att tro att det inte också handlar om en uppgörelse med hans tidigare bohèmeliv. I Karlzéns fall är det uppenbart att mycket i författarskapet är en sorts jagkorrigering. Han skriver om sin egen moraliska problematik.
Att vara bohème är inte bra, enligt Karlzén. Att vara filister är inte heller bra. Man måste bli borgare utan att ha en borgarens olater. Då blir det lång väg till paraplyet. För att alludera på hans debutboks titel.
Men Karlzén är också smålandsförfattare och bondeförfattare. Precis som Vilhelm Moberg. Annars finns där ingen likhet. Karlzén kommer från en ganska välbärgad storbondeklass. Och lundaironin har svårt präglat honom. Men både Tristan Lindström och Peder Sjögren var också smålänningar. Karlzénland är mellan Oskarshamn och Mönsterås och västerut till sjön Allgunnen och Berga. Men han går ett tag i gymnasiet i Kalmar.
Sedan lever han bohèmliv i Berlin och Paris. Och arbetar verkligen i Argentina. Pengar tar alltid slut även om man stöttas av välbärgade föräldrar. Och så kommer han till Lund efter tio år av vallfarts och vandringsår. I Lund skrev han i Lundagård och var redaktionskamrat med Åke Ohlmarks och Gunnar Dahmén.
Vad skall man läsa av Karlzén? Tja, Blå noveller och den postuma romanen Råttan , äger jag själv. Man kan ju börja där.
24 sept. 20