Endast ord som har halt är viktiga. Det tänker jag på när jag läser Gert Glentows diktsamling från förra året ”medan vi väntar”.
Men låt mig ta det från början. Det var kulturnatt i Lund. Christina och några till skulle ordna en öppen scen i Allhelgonakyrkan där man kunde få läsa sina dikter. Och behövde en inledare.
Gert Glentow har jag känt sedan 70-talet. Jag hörde honom på ett uppläsning första gången, där han läste med några andra lundapoeter och jag köpte då hans bok Krosszonen. Sedan blev han en av de fem grundarna till Lunds lilla pennklubb, liksom paradoxalt nog jag själv. Nu var han helt uppenbart rätt man för att inleda poesiuppläsningen. Mycket tid har förflutit mellan 1978 och 2016.
Hans inledning gjorde starkt intryck. Men det är först genom att några veckor har levt med hans diktsamling, som orden kan sjunka in och ge eko.
Dikterna har en lugn och behärskad form och stark underliggande spänning. Det kunde kanske bli svårt, om det inte balanserades av en majkenjohanssonsk/karlvennbergsk ironi och skepsis. Det är en mycket existentiell dikt. Den gestaltar den behärskade skräck med vilken vi tvingas leva. Se hur exakt han beskriver kontrasten mellan ödsliga rymder och religionens längtan efter närhet och innerlighet.
 
Fast den bråddjupa tystnaden
och de omänskliga avstånden
talar sitt tydliga språk.
Till de familjära stjärnbilderna
räknas ju resvägen i generationer.
 
Och det var länge sedan
någon med anspråk på trovärdighet
sade att himmelriket är nära.
 
Sammanställningen ”familjära stjärnbilder” tycker jag är mycket bra. Mer familjärt än så blir det alltså inte.
Nå, ändå kan skalden i sin dikt ”Blygsam begäran” fundera om det inte kunde vara möjligt att fanns en allgod och allsmäktig instans. Men sedan formuleras med etsande skärpa teodicéproblemet. ”Vi önskar därför ett mera rättvis urval bland katastrofernas offer.
Dessutom upplever vi en obalans mellan nåd och onåd.”
 
Och dikten avslutas med ett barn som faller från ett höghus, räddningslöst. Samma förtvivlan som hos Ivan Karamasov.
Och tiden rör sig obevekligt mot döden. ”Försök att ta spjärn mot dagarna, försena varje timme. Men hur länge varar spelet från syrsorna, hur länge doftar kaprifolen? När vissnar mina sinnen för sommar? Nedräkningen har börjat, långt om länge”. Dikten heter Carpe diem. Så kan Carpe diem också formuleras. Inte bara som hos Horatius och i filmen Döda poeters sällskap. Utan också: ”Försök att ta spjärn mot dagarna, försena varje timme”.
Men evighetshoppet?
 
Tvivlet att det finns något bortom slutet
väcker alltid troendes djupa oro.
Evigt intet efter all strid och smärta
vore en fasa
 
I det längsta tror du dig komma undan.
Ensam, med din frisedel närmast hjärtat,
är du själv ett undantag. Regeln gäller
alla de andra.
 
Vad kan man alltså göra? Diktsamlingen inleds med ett citat av Bernard-Henri Lévy om konsten som ett skydd mot skräcken för döden och tomheten. Och därför slutar diktsamlingen:
 
Så återstår bara
Konsten
att forma frågorna
och att odla sin trädgård
med besvärjelser
 
Men den dikt jag tycker bäst om är den som citeras på baksidan.
 
Det sägs att varje nu
varar c:a tre sekunder
 
Sedan slukas det
av förflutenhet
 
Under dessa ögonblick
formas bilden av min värld
och i fullständig ovisshet
om nästa nu
extrapolerar jag trosvisst.
 
30 sept.16