Vad blev egentligen lundalitteraturen av när jag skrev om mitt livs läsning? Sommaren före Lund läste jag Tre terminer av Piraten. Och noveller av Frank Heller. Kanske var Janne Molanders TV-serie om den legendariske lundensaren aktuell. Frank Heller fanns i förädrabiblioteket, liksom allt av Piraten, så det kan ju hända att jag på egen hand upptäckt Frank Hellers lundaanknytning. Redan första terminen i Lund läste jag Sven Christer Swahns ”Detta Lund”, som är en lysande översikt över lundensiska traditioner. Sedan dess har jag läst lundalitteratur, romaner, memoarer, biografier. Jag brukar säga att jag förlängt min lundatid bakåt åtminstone till 1890-talet. Jo, jag har läst Tegnérs brev i urval och Ola Hanssons Resan hem. Men det är först med fakiren och Bengt Lidforss jag känner mig riktigt hemma. Efter Piratens, Frans G. Bengtssons och Hjalmar Gullbergs tid avtar väl mitt intresse en del, mitt intresse för den sista guldåldern, 1950-talet, är väl inte överväldigande, men ointresserad är jag inte. Gunnar Fredrikssons Farvatten har jag försås läst. Och Hasse Alfredsson står det ju glans omkring. Att Lasse Holmqvist hade efterträtts av Hasse Alfredsson, som lundagårdsredaktör och han i sin tur av Gunnar Fredriksson, var kunskaper jag bar med mig till Lund.
Bildade läsare från uppsverige slås av frånvaron av August Strinberg, bekant som 80-talist. Men hans lundatid infaller när Fakiren redan är död. ”Legender” är rolig därför att den porträtterar en del lätt igenkänliga lundensare, Bengt Lidforss, Waldemar Bülow (Fakirens kusin) och Hans Larsson. ”Syndabocken” porträtterar krögaren på Åke Hans och dramat Påsk utspelas som bekant i Lund och Eleonora stjäler sin blomma på Klostergatan (fast Bullis sa vi på den tiden).
Det är inte oproblematiskt att ha ett sådant specialintresse. Jag hade en gång besök av en flicka på mitt studentrum, som var så vacker att man tappade andan. Och jag tänkte: ”Två saker får jag inte prata om. Det ena är sexualetik. Och det andra är lundalitteratur.” Och skälet var i båda fallen detsamma. Jag var inte alls rädd för att hon skulle tycka illa om min sexualliberalism, hon var visserligen teolog, men hade läst mig i Lundagård och kunde bedömas vara härdad. Men när människor blir alltför monomana gör det ett skrämmande intryck, det hade jag fullt klart för mig. Jag suckade så plågat vid tanken på den lundalitteratur jag inte fick prata om, att flickan i fråga genast beslöt sig för att gå hem. Jag tror hon ändrade sig när hon såg hur ledsen jag såg ut över hennes reaktion. Men det var plågsamt att avstå. Det var ju om lundalitteraturen jag kunde saker som inte var allmänt bekanta. Dostojevskij och Shakespeare har ju alla människor läst.
Hon sa: Du har det bästa språket i Lund, näst Birgitta Trotzig. Döm henne inte för hårt för det! Hon var en mycket ung kvinna och hade ännu inte doktorerat på Birgitta Trotzig och själv blivit författare. Och vad tänkte jag? ”Det är inte klokt vilka krav man kan ställa på lundensiska kåsörer. Nästa gång är det nog någon, som jämför mig med Dostojevskij.” Jag önskade att hon sagt: Du är det återuppståndne Harald Wägner, du är nästan lika bra som Vilda-Hugo Mattsson. Du får verkligen schaggsofforna att lyfta! Då hade jag verkligen blivit stolt.
26 feb.13