Jag har i dagarna plågats av att Lundagård, studentkårens tidning, firar sin 100-årsdag den 5 och 6 juni. Uppmaningar att anmäla sig till jubileumsfesten har redan utgått, man arbetar på en bok, där vissa manade får skriva. Själv skrev jag mitt bidrag redan för två år sedan, långt innan bokens kommitté hade samlats för att diskutera och begrunda. Så jag hörde inget på ett bra tag. Efter några månader lyckats jag dock få bekräftelse på att mitt bidrag kommit fram.
Sedan rullade tiden fram. Några hörde av sig till mig och lät mig läsa deras bidrag till boken, Lars Jonung och Leif Stille. Anmälningsblanketter till festen kom på nätet och en lördagskväll häromveckan blev jag uppringd av Anna Alsmark. Nej, man fann mitt bidrag alltför kontroversiellt. Och detta måste lösas på något sätt. Jag hade ett ganska vag minne av mitt bidrag men mindes att det var ett försök till historieskrivning. Att skildra de många år jag haft som lundagårdsläsare fram till den senhöstdag 1977 då jag själv blev krönikör. Till min egen tid tyckte jag inte jag hade tillräcklig distans.
Beklämd satte jag mig och skrev på nytt. Det var inte svårt. Vad som är bra eller dåligt är en fråga om värderingar. Men den här gången tyckte jag att jag såg en sanning medan jag skrev och den var inte upplyftande.
Är det stort att en studenttidning fyller hundra år? Jo. Den som studerat lundatraditionen
kan häpna över hur betydelsefull Lundagård har varit. Det är en sak. Hur mycket väger lundalitteraturen mot våra nationella genier? Strindberg var uppsaliensare och har skrivit en inte alldeles bekant studentlivsskildring ”Från Fjärdingen till Svartbäcken”. Ändå är Strindberg
förbunden med Lund.
Men hur tungt väger de andra litteraterna från Lund? Det får var och en bedöma. Men min gamle far hade tagit studenten i Skara och utbildat sig vid veterinärhögskolan i Stockholm. Piraten och Frans G. Bengtsson var hans favoritförfattare. Och Fakiren och Frank Heller uppskattades, även om de inte riktigt togs på allvar eller stod nära hans hjärta. Så det går att älska dessa författare utan att ha någon anknytning till Lund.
Själv är jag oerhört imponerad av Lundagårds första 50 år. Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, Ivar Harrie, Tristan Lindström, Karl Ragnar Gierow, Åke Ohlmarks. Och från 40- och 50-talet Allan Fagerström, Gustaf von Platen, Cilla Ingvar, Lasse Holmqvist, Hasse Alfredson, Gunnar Fredriksson, Dieter Strand. Men det finns så gott som ingen som längre kan minnas så långt tillbaka. 60-talet minns man om man är 70 eller 80, 50-talet om man är 80 eller 90.
Och de senaste 50 åren? Tja, studentpressen är väl en rekryteringsbas för blivande publicister. Vem märker längre om någon har börjat i Gadden eller Lundagård?
Hur kändes det för mig att skriva i Lundagård? Det var en fantastiskt tanke att skriva i samma studenttidning som Frans G. Bengtsson.
Men jag blev inte delaktig i något genom detta. Jag satt hemma och skrev. Jag var en ensam människa och jag förblev en ensam människa. Allt annat är fiktion.
21 jan. 20