”Men Lundagård lever” heter alltså den fantastiska jubileumsboken. Om en studenttidning som blivit 100 år. Den är heltäckande, aldrig har hundra år fått en noggrannare och kärleksfullare beskrivning. Det är en bok som lyfter hela tiden. Den gäckar sin egen tyngd.
Det är sant, som jag skrev i en blogg, att de första 50 åren är det få som har några personliga minnen av. Men Lundagård har vart femte år haft sina jubileer. Därför minns man de som mindes. Bengt Hjelmqvist levde till han var 101 år. Och skrev briljant vers ännu som 97 - åring. Då är Gullberg, Harrie och Tristan inte långt borta. Och så kan redaktörerna läsa gamla tidningar och sammanfatta årgångar. I någon mening är vi i samma Lund.
Fredrik Tersmeden är naturligtvis en lysande ciceron till det gamla Lund. Och det är Katarina Bernhardsson också. Hon känner den äldre lundalitteraturen och lyfter fram den med stor kärlek.
Kvinnorna får stort utrymme. De var inte många men bland annat därför intressanta. Några kanske minns när jag bloggade om Månen över Lund av Ingeborg Björklund. Här presenterar Fredrik Tersmeden en möjlig förebild till en av huvudpersonerna. Och Britt G. Hallqvist och Manghild Rydén får varsitt kapitel. Och Per Lindström berättar om det sena 40-talets Jadwiga P. Westrup. Henne har jag faktiskt haft lyckan att träffa och jag skrev några minnesord över henne i Kvällsposten, när hon dog. Hon var ju barnbarn till Dagny Juel och den polske diktaren Przybyszewski. Djupt involverade i såväl Strindbergs som Bengt Lidforss liv.
Och så fortsätter det med snabba blickar på varje decennium. Det gloriösa 1950-talet med sin lundaskola och triumviratet, Lasse Holmqvist, Hasse Alfredsson, Gunnar Fredriksson. Och 60- och 70-talet som många av oss minns. Den som vill hitta sin egen lundatid, finner den.
Detta kan räcka som överblick och helhetspresentation. Den som läser Leif Stille och Lars Jonung kommer att minnas sin ungdom. Den som läser Lars Westerberg, kommer att minnas Lars Westerberg.
1 juni 21