Så har jag läst också Evangeliet enligt Lukas. Min ursprungliga avsikt var att fortsätta med Markus. Men det finns väl inget starkare skäl att hålla sig till Bibelns ordningsföljd. Lukas tycktes mig mer omfattande och centralare, kanske det evangelium jag borde börjat med bland synoptikerna. Ske alltså, ty man vet inte när natten kommer då ingen verka kan.
Jag hade väntat mig att Lukas skulle innehålla detsamma som Matteus och åtskilligt därutöver. Men det finns intressanta skillnader. Matteus må sakna skattskrivningen och krubban men har i stället de tre vise männen och Herodes barnamord och flykten till Egypten. Och märk väl, det är en händelse som ser ut som en tanke. Antag att det gäller att förklara hur Jesus, som bevisligen var från Nasaret, kunde vara född i Betlehem. Jo, han var där för att skattskrivas. Eller alternativt: han bodde i Betlehem men flyttade sedan till Nasaret. Men varför flyttar man till Nasaret, till det perifera Galileen. Jo, för att dölja sig, gömma sig, Herodes är inte att leka med, det har barnamorden bevisat. Den kristna traditionen kombinerar berättelserna, båda förutsätts vara sanna. Men för den som fått för sig, att det gällde att förklara förhållandet mellan Nasaret och Betlehem, förfaller det betecknande att var och en av de båda evangelierna berättar just det som stämmer med den egna lösningen.
Även i övrig skiljer sig de två evangelierna från varandra. Johannes döparen huvud på ett fat berättas det inte om hos Lukas. Det nämns bara i efterhand att Johannes är död, vidare omständigheter relateras inte.
Undren och liknelserna intresserar mig måttligt. Man skall hata sina föräldrar, säger Jesus. Hata är ett starkt ord, kan man tycka. Att man kan vara tvungen att bryta med dem, om man skall följa Jesus är en annan sak. Hur går det ihop med att man älska till och med sina fiender?
På ett ställe sägs det att den som inte är med mig är emot mig. (Lukas 10). Men jag vet mig också ha läst motsatsen (Lukas 9).
Förvånande är också berättelsen om lärjungarnas två svärd i Lukas 22. Som Jesus uppmanar dem att skaffa sig och bejakar att de skaffat sig. Hur går det ihop med att vända andra kinden till och med Jesus som helar soldatens avhuggna öra?
Judas försök att ångra sig och hans självmord finns inte hos Lukas. Däremot beskrivs processen mot Jesus utförligare. Hur han skickas mellan Pilatus och Herodes och båda finner honom oskyldig. Jag hade en kristendomslärare som med vis min pekade på att Herodes och Pilatus tidigare varit ovänner, men därefter blev vänner. Detta begrep man kanske först när man blev vuxen, sa kristendomsläraren filosofiskt. Att de förenades i skuld för att de inte stått på sig, tror jag knappast. Däremot att de förenades av att vara rättänkare, som fått ge sig för en oresonlig opinion.
Lukasevangeliet avslutas med min favoritscen i Bibeln vandringen till Emmaus. Det är efter uppståndelsen och Jesus följer oigenkänd några lärjungar. Plötsligt, när han bryter brödet, ser de den fördolde guden, förstår.
Det är så mycket i Bibeln som ter sig tidsbundet. Så oerhört många empiriska bevis för att människor skall tro. För att bevisa för fariseerna att han kan förlåta synder, måste han framhålla att han kan göra det ännu svårare: bota sjuka och uppväcka döda. Den moderna troende, förtrogen med placebo och att människor faktiskt kan dö av woodoo, om de tror tillräckligt mycket, tycker kanhända tvärtom.
Men på ett ställe står det faktiskt: ”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande, ty för honom är alla levande.” Hur kan de vara det, de döda är ju faktiskt döda, enligt kristen tro, i väntan på uppståndelsen? Jesus irritation över sadukkernas konkreta evighetstro är ju uppenbar. Här tänker man på K.G. Hammars tanke att människan finns i Guds minne. Jag fördrar att tolka det som en förebådan om en icke linjär tidsuppfattning. ”Så lever den evigt som lever i ögonblicket”, säger Wittgenstein. Eller med Piet Heins formulering: ”Det der gis af Evighet gaar vinkelret paa Tiden”.
19 juli 17