Maria Ludvigsson skriver än en gång i Svenska Dagbladet om kyrkans politisering (26 nov.). Och som vanligt är det Israel det gäller. Kyrkan har nämligen beslutat att granska om Israel är en apartheidstat. Ludvigsson påpekar att apartheid är förknippat med det rasistiska system som fanns i Sydafrika. ”Går det att jämföra Israel med Sydafrika”, måste vara den underförstådda frågan.
Nu finns det fler debattörer också bland deciderade israelvänner som använder ordet apartheid om Israels nuvarande politik. Och att skyndsamt granska är väl knappast detsamma som att bestämma sig för att Israel är en apartheidstat.
Men det finns en kristen vänster som är mycket israelkritisk. Den är dock inte detsamma som Svenska Kyrkan.
Men bör inte Svenska Kyrkan protestera mot förtryck var den än finner det? Och det kan vara en poäng att konflikten är kontroversiell. Att protestera mot stränga diktaturstater kan inte bli annat än en tom symbolhandling. Men hur är det med Ryssland och Polen, där kyrkan så vitt jag vet spelar en reaktionär roll, tillhör förtryckets tillskyndare. Ungern vet jag inte tillräckligt mycket om för att kunna exemplifiera med. Något form av demokrati är det väl fortfarande. Men om religionens roll i Ungern vet jag intet.
Och Kyrkan som kyrka är en gemenskap. Därför bör kanske den såriga mellanösternkonflikten inte bli en profilfråga. Idag när Svenska Kyrkan ber samerna om ursäkt vore det kanske läge att reflektera över kristenhetens skuld till antisemitismen. Antisemitismen är ju en unikt svårartad form av rasism. Och bakgrunden, den enda förklaringen till detta, är förstås den segrande judiska sektens, kristendomen, hat mot de som vägrade erkänna den. Utan den pesten i den världsvida kristenheten genom seklerna, hade rasbiologerna inte haft en chans att exploatera judehatet. Och man kan undra om inte Svenska Kyrkans hållning under andra världskriget borde leda till en ursäkt. Att vara kritisk mot rasbiologin och Hitler för att det var fel sorts antisemitism. En kristen var fortfarande mera värd än en mosaisk trosbekännare.
Så därför är det inte helt bra att vara fixerad vid Israel. Det finns andra länder, synnerligen kristna, där förtrycket tilltar.
Men intressantare är en annan förändring i kyrkan som Maria Ludvigsson reagerar mot – oklart om den kan sägas vara politisk. Man säger vid bibelläsning numera ”så lyder bibelns ord” i stället för ”så lyder Guds ord”. En fundamental förändring, menar Ludvigsson helt riktigt.
Och en nödvändig uppdatering, skulle man kunna påstå. Som borde gjorts för länge sedan. Jag skall nämligen berätta en hemlighet för Ludvigsson. Bibeln är skriven av människor. Och ingen av alla bibelförfattarna säger uttryckligen att Gud talar genom hans mun. Det är alltså inte Guds ord utan människors berättelse om Gud.
Nå, kan man inte ha hypotesen att Gud ändå talar genom bibelförfattarnas mun. Visst kan man det. Men det är en hypotes som inte kan motiveras bibliskt, utan ter sig rätt godtycklig. Och man måste då också tro detsamma om de sammankomster i den tidiga kyrkan som beslutade vilka böcker som skulle ingå i bibeln. Också dessa utväljare måste ha befriats från sin mänsklighet för att bli Guds marionetter.
Nu behöver inte jag bevisa hur mycket bättre denna hypotes är än ”Guds ord- hypotesen”. Det räcker med att det är en möjlig hypotes. Alla vet att det är sant att det är bibelns ord. Bara de mest korkade och ogenomtänkta tror att det är Guds ord. Då är det bättre att övergå till den uppenbara sanningen.
29 nov. 21