Hur stor är Hjalmar Bergman? Mycket stor, tror jag, och djupt originell. Han liknar ingenting annat i litteraturen.
Är Strindberg en vind, är Hjalmar Söderberg en isens stillhet. Det blänker och alldeles rent och klart. Hjalmar Bergman kränger. Stilen rår inte på fantasin. Det kan bli oformligt och tröttsamt. Dostojevskij är nervös och glödande, fascinerande genom sin brist på behärskning. Hjalmar Bergman, däremot, dukar ofta under för sin fantasi. Därför är han en mycket ojämn författare.
Markurells i Wadköping och Swedenhielms är humoristiska verk. De bör nog inte kallas mästerverk. Underhållande och just ingenting mera. Swedenhielms är naturligtvis förskräcklig med sitt aningslösa klassförakt. Moralen är ihåligt aristokratisk. Man talar om heder och ära, men arbetarklassen behöver inte ha någon sådan. Markurells är bättre. Framför allt är den rävröde världshusvärden en färgstark person. Lite som Piratens Patron Esping i Bock i örtagård. Konflikten är obegriplig för en modern människa. Varför är det tragiskt att den älskade sonen inte är biologisk son? Ingen blir stor författare genom att skapa krumelurer sådana som Markurell eller hans nåd i Hans Nåds testamente.
Men det kan vara mycket underhållande.
Vilka är Hjalmar Bergmans stora böcker? Löwenhistorier och Farmor och Vår herre. Kanske Clownen Jack, Chefen fru Ingeborg, Mor i Sutre.
Låt oss titta lite på Loewenhistorier, tre berättelser med samma huvudperson. Av vilka den tredje berättelsen inte alls är av samma klass som de övriga.
Det är en studie i förfall. Dess hjälte Leonard Loewen är en människa med god vilja, men svag och fåfäng. Dessutom med en tvångsmässig självdestruktiv tendens och han kallar för sin tredje vilja. Det skildrar hans liv på två bostadsadresser, den ena sämre än den andra.
Det visar så att säga hans gradvisa förfall. I den sista berättelsen blir han omhändertagen av förnäma släktingar. Även deras välstånd är en kuliss och under ytan finns hemlighållna svek och förräderier. Loewen förlorar sin centrala roll i berättelsen, han blir mest en iakttagare. Det är som om hans förfall hejdas genom att han iakttar andras. Det hela bygger på en ganska svårgenomskådad intrig.
Det är hans sejourer i underklassens boningar som får en att hisna över det bergmanska mörkret.
Leonard Loewen är konstnär och han kommer hem från Paris. Han är utslängd av sin älskade. Pengarna har antagligen tagit slut och hon har börjat söka sig till andra män för att få ekonomiskt underhåll. Och nu kommer Loewen med sin katt till sin hemstad för att hyra lägenhet.
En av hans förnäma släktingar som lockat hem honom har tingat en före detta butik till honom som kan vara lämplig som ateljé.
Han är väl egentligen vid det laget slut som konstnär. Nu gäller det i stället att häva sig socialt och statusmässigt i sin nya miljö. I det första huset bekänner han ett mord som han inte begått och i det andra blir han tagen för stöld, som han verkligen gjort sig skyldig till. Innan de förnäma släktingarna tar sig an honom. Och hans syften är i båda fallen att hjälpa dem som är utnyttjade.
Men det är en hemsk skildring av den goda viljans hjälplöshet, av fattigdomen och förnedring, i hunger och fylleri låter han sig utnyttjas. Och den robusta cynismen triumferar och oskulden förtrampas. Som oftast hos Hjalmar Bergman är det maktlösa unga kvinnor som blir spelpjäser.
18 juli 19