Jag läser Minnesbilder av ljungbykonstnären Sven Ljungberg. Den skrevs 1997 men jag har nyligen fått den av hans son som är en gammal och nära vän. Det är en prima läsupplevelse. Det är dels personporträtt av kända författare och dels allmänna minnesbilder ur det ljungbergska livet. Sven Ljungberg var ju konstnär och inte författare men hans böcker är lysande berättarkonst. Jag har förstås läst många andra av hans böcker. Ljungby är ju en av mina barndomsstäder. I Ljungby bodde Folke Fridell och Sven Ljungberg, Ann- Margaret Dahlquist Ljungberg och Nadja Wiking, som varit gift med Jan Myrdal. Och Sölve Rydell som är hart när jämnårig med mig.
Sven Ljungberg är ju känd för att han var så arg och skällde på de lokala politikerna för att de rev staden och fällde vackra trädalléer. Och han hade ju rätt, det inser alla förnuftiga människor idag. När jag höll föredrag för Rotary i Ljungby, på 90-talet, skojade jag om att människor i framtiden skulle turista i Ljungby med Sven Ljungbergs böcker i handen. Där man kunde se hur det sett ut i Ljungby. Och betrakta de parkeringsplatser som var kvar av stadskärnan. Det väckte inte det skratt jag förväntade mig. Sven Ljungberg var en kontroversiell person i sin hemstad.
När jag nu läser Sven Ljungbergs minnesbilder känner jag hur mycket det påminner om min egen hållning i det avseendet att han gör upp med den oredlighet och det fuffens som är typiskt för humburgslandet. Han är osofistikerad nog att tro på förnuft, enkla sanningar och allmän redlighet. Det håller jag honom räkning för.
Han är en suverän berättare. Och har glimten i ögat. Det blir en serie fantastiska anekdoter. Dock förhindrar hans sanningskärlek honom från att någonsin förbättra en historia. Där kunde han lära av Piraten, som är en av de författare han porträtterar. När det gäller porträttet av Ivar Lo-Johansson, som han kände mycket väl, är sanningskärleken dock en tillgång. Ivar Los fåfänga skildras utan illvilja och utan syfte att förlöjliga. Det blir i stället ett vackert porträtt av en person med alla hans fel och förtjänster.
Roligast är kanske en anekdot om Gunnar Ekelöf som jag omedelbart förmedlar till min yngste son, som är stor ekelöfbeundrare. Konstnärsparet har träffat Ekelöf i Italien. Och Ekelöf pikar Sven Ljungberg för den färgglada kavaj, som Ljungberg varit tvungen att inköpa i Italien, efter en stöld i bilen. Han kunde inte få tag i någon mera diskret. ”Tror du du kommer in på Ljungby Stadshotell i den där kavajen?”, frågar Ekelöf.
När konstnärsparet kommer hem är det dags att ha ett hopslaget födelsedagskalas för sönerna, den ena nio, den andra fem. Och alla deras respektive vänner. Det blir förstås ett väldigt liv och då kommer Ekelöf, just hemkommen från Italien och hälsar på. Gunnar Ekelöf har halkat på ett golv i Italien och fått benet gipsat. Det tycker alla barnen är spännande och Ekelöf inbjuder dem att komma och knacka på hans gips.
Boken är förstås illustrerad med mästerliga träsnitt av författaren. Och andra som det berättas om är Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, harald forss, Bo Setterlind. Kanske inte mycket till bekantskapskrets att skryta med i jämförelse med de som hänger på Café Opera. Men Ljungberg bodde hela sitt liv i Ljungby och hans intellektuella kontakter begränsar sig till dem vilkas böcker han illustrerat.
26 juli 21
 
Eftersom jag är borta måndag förmiddag och de trogna läsarna känner mina morgonvanor, skickar jag ut denna blogg redan på söndagen (25 juli). För att undvika oro och hvudbry.