Jag får i min hand en bok av den lettiska författarinnan Nora Ikstena. Den heter Livets fest. Jag citerar baksidestexten: ”Hennes berättelse tar sin utgångspunkt i Eleonoras död. Dottern Helena har aldrig haft nära kontakt med sin mor men respekterar hennes önskan om att sju för henne själv okända personer ska inbjudas till begravningen. Var och en av de sju bär på en skärva av Eleonoras förflutna och under natten efter begravningen berättar de en efter en om sin skärva. Helena får bevittna sju för henne själv okända sidor hos den döda.” Den sista meningen: ”Berättelserna ger henne ett nytt förhållande till sin mor, till sig själv och till framtiden”, verkar mest tillkommen för att få fram en konklusion. Att hitta en rörelse mot ett mål.
Nyckelordet i den beskrivningen är ”skärvor”. Det är en kort mycket förtätad bok. Och den avser inte att ge en bild av Helena eller Eleonora eller av hennes sju gäster. Däremot ger det en lyriskt förtätat bild av livet. En intensiv gestaltning av existentiella situationer och livslägen, människor under svält, människor i lek. Människans ondska och destruktivitet som en följd av människans oförmåga till kärlek och kommunikation. Människors förmåga att ge varandra glädje och kärlek. Fantasins skapande kraft och fantasins tröst. Fantasins bearbetning av verklighetens trauma.
Eftersom hållningen i boken är svärmiskt religiös utan att vara religiöst troende, tedde sig boken för mig till att börja med något flummig. Bristen på konkretion, det lyriska språket, bidrog också till det intrycket. Man får inte veta mycket om vara sig Helena eller hennes mor. Varför växte inte Helena upp med sin mamma? Det framgår att hon saknade och längtade efter en mor. Hon besökte henne tydligen regelbundet i vuxen ålder. Men modern berättade aldrig något om sitt förflutna. En för läsaren totalt okänd dotter får några skärvor ur en totalt okänds mors liv. Hur intressant kan det bli?
Begravningsgästerna är karaktäriserade som typer. Det är först när man förstår att de bara är klädhängare som man inser poängen. Det här avser inte att berätta om människor, men kanske om människan. I varje fall om livet som är människans, små skärvor av det vi alla vet och känner igen. Livets fest heter boken men det är mörkret som dominerar där glädjen bara är en vilopaus och en handling av motstånd.
20 juli 17