Jag skrev i fredags förra veckan om den vånda man kan känna som skribent. Den skulle man slippa om tänkte efter före, kan läsaren invända. Men visst föregås våndan av en annan vånda. Den där man med yttersta noggrannhet väger sina ord. Det får naturligtvis inte leda till att det man skriver verkar förskrämt eller hämmat. När man väl har bestämt sig för vad man kan tillåta sig är det bara att låta formuleringslusten råda.
Samtidigt ter sig skrivarmödan i mitt fall lite parodisk. Som handlade det om ett dödsens allvar, ett ansvar inför världen. Och så är det bara en föga läst liten blogg som skenbarligen på sig höjd bara intresserar några jämnåriga gubbar. Ändå sätter jag en ära i att skriva som om jag skrev för alla. Högern och vänstern, DN-läsare och Svenska Dagbladet - läsare, pk - människor och högeralternativa, kristna, muslimer och ateister. Och då kan jag ofta fråga mig: Vem är jag, att tillmäta mina ord så stor vikt?
Sanningen är att jag gör det för min egen skull. Låt vara att mina ords betydelse är en fiktion. Det är den illusion jag behöver för att det skall vara kul. Det är också någon sorts trygghet att skriva som man alltid gjort. Jag började skriva som obemärkt och det är väl logiskt att jag slutar på samma sätt. Någon verkligt central gestalt har jag aldrig varit, åtminstone inte utanför Lund. Jag pratade i tjugo år i radio, var i tolv år kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Men Malmö är rikets tredje stad och radio stod på den tiden i skuggan av press och television. Den största triumfen är kanske att jag fått hålla på så länge.
Och nu sitter jag här. Och ägnar varje dag åt min kära möda.
8 nov.19