Kristina Lindquist i DN (20 mars) längtar hem till Stockholm. Och hon undrar om det är arrogant. Ingalunda. Möjligen är det lite arrogant att frukta att det är arrogant. Man anar den försiktiga frågan, kanske skryter jag nu, när jag längtar efter den självklart viktigaste staden. Ty egentligen står det var och en fritt att längta vart man vill. Man har lätt att förstå henne. Hon har som många alltid betraktat Stockholm som världens centrum, eller åtminstone Sveriges. Man är bland de viktiga människorna, där de viktiga händelserna sker. Är man någon annanstans är man inte längre riktigt med.
Man vänjer sig vid ett perspektiv. Många flyttar till Berlin och Paris. Och man kan väl objektivt konstatera att det är mer centrala orter än Stockholm. Men blott Sverige svenska sammanhang har. Är man ny i en storstad i ett europeiskt kulturland kan man känna sig främmande. Men i Stockholm är man med i det centrala. Om man begränsar sin blick till Sverige.
Men det är inte säkert att man vill ha den närvarokänslan. Själv har jag alltid strävat efter distans. Därför har Lund varit idealiskt. Stockholm, den svenska offentligheten, är på behaglig distans. Malmö och Köbenhavn är nära, med sin kontinentala puls. Medan Lund alltmer är akterseglat, vilande på sina högst speciella traditioner. Det är inte så illa det heller. Har man utökat sin lundatid bakåt till 1890-talet blir man inte så beroende av nuet. Som man alltså kan betrakta med stigande förvåning. Den svenska nutidskulturen med sin förvånande huvudstad.
23 mars 23