Lars Linders artikel i DN (20 april) om Svenska Akademien gör mig bekymrad. Han jämför Svenska Akademien med en kyrka som dåligt har klarat sekulariseringen. Men sakraliseringen sitter i betraktarens öga och i mitt öga har den aldrig suttit.
En gymnasist som beundrar Strindberg kan naturligtvis inte annat än förakta akademien. Här finns den maktägande konservatismens främsta försvarare. Genial är den som står fri från etablissemanget.
Men så blir jag student på sextiotalet och finner att Svenska Akademien är en företeelse som sedan länge förlorat sin makt och sin hegemoni. Makten har naturligtvis de stora tidningarna, dess kritiker och författare. Och då framåt 70-talet, när jag är mellan 25-35, tänker jag att här kan kanske finnas en viss motvikt mot de publicistiska makthavarna. Svenska Akademien innehåller en och annan stor och ansedd författare, men många stora författare stannar utanför. Och en del författare som är med i akademien tillhör inte gruppen av de allra största. Kvalitetsmässigt är det som kultursidan på en stor tidning. Ett elitgäng bland andra elitgäng. Och kanske kan det i någon mån balansera den publicistiska makten.
Men sedan har vi ju sett att det publicistiska makten undergrävs av helt andra orsaker. Vänstern hatade den borgerliga finkulturen. Rått uttryckt: Människans enda berättigande är hennes insats i klasskampen. Kultur kan ursäktas om den används som medel för detta.
Men det var inte vänstern som segrade utan kommersialismen. Kvalitet var ett dimmigt begrepp, säljbarhet ett handfast. De materiellt framgångsrika lämnade finkulturen. Man läste deckare och såg på sin höjd lysande TV-serier. Och de stora tidningarna följde efter. Det är därför man nu frågar Jan Guillou och G.W om akademiens kris. De är ju kända, vem har hört talas om en kvalitetsförfattare? Och Akademien själv är inte mer upphöjd än att de kan ge nobelpriset till Bob Dylan.
Den svenska kulturfamiljen är liten. Där håller man varandra om ryggen. Vänskapskorruption och beskyddarsystem finns överallt. Lyckligtvis råkar intellektuella ibland i gräl med varandra. Svenska Akademien är ett kotteri som andra. Man personlighetsförändras inte genom att bli invald i Svenska Akademien. Så Sverige består inte av ett antal intellektuella som skvätter dy på varandra och andra intellektuella som nått änglastatus. Det är bara olika kotterier vars makt och kvalitet man får utvärdera. Lust att skvätta smuts har de naturligtvis alla. Jag har en viss förståelse för det. Det är rätt roligt, faktiskt.
Man skall inte rycka på axlarna åt korruption med motiveringen att den är allmänt förekommande. Utan ta strid mot korruptionen var den än förekommer och ta parti för dem som bekämpar den. Den här uppgörelsen är inte ovärdigare än andra uppgörelser och inte de korrumperades försvar heller.
Men kvalitetsbegreppet är inte ett metafysiskt begrepp. Även om det ofta har sakraliserats till finhet. Där rämnar Lars Linders metafor. Detta har jag på mångahanda ställen påvisat, när jag redogjort för min kultursyn.
Och där är min huvudinvändning. Lars Linders jämförelse är suggererande men missvisande. Det traditionstyngda i akademiens riter och vissa ledamöters självhögtidlighet kan visserligen associera till kyrka. Men den tilltagande likgiltigheten och kulturföraktet är ingen befriande sekularisering. Det handlar inte om att krossa någon metafysik utan om att förlora sitt allvar. Lättjan inför ansträngningen att förstå människorna och världen.
23 april 18