Jag tycker spontant lite synd om Åsa Linderborg. Två gånger tycks hon kraftfullt ha trampat i spenaten. Men jag medger också att jag är dåligt insatt och föga begriper. Mina små frågetecken får alltså tas för vad de är värda.
Först alltså fallet Benny Fredriksson. Han var ju bara en av de många som hängdes ut i olika tidningar vid den här tiden. Var han mer oskyldigt anklagad än de andra? Hur har bedömningen påverkats av att det i hans fall slutade med ett självmord? I varje fall var anknytningen till me too i hans fall lösare än i de andras. Inte bara de som anklagades för att ha gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier hängdes ut. Också chefer som inte tillräckligt kraftfullt reagerat mot sexuella trakasserier fick en släng av sleven. Men deras skuld var naturligtvis inte så stor som de verkliga förövarnas.
Det Benny Fredriksson anklagades för var väl mer maktens okänslighet i största allmänhet.
Anknytningen till me too var alltså lös och det liknar mest mediernas traditionella drev mot makthavare. Kanske kan opinionsvågen har stimulerat tendensen att göra upp även med makthavare inom kulturlivet.
Så, jag upprepar min fråga. Var uthängningen av Benny Fredriksson verkligen värre än andra samtida uthängningar? Eller fick den bara värre konsekvenser? Det är naturligtvis på intet sätt en ursäkt. Men frågan kanske ändå bör ställas.
Var han mer orättvis anklagad? Mycket tyder på det. Fredrik Virtanen har medgett att han hade en vild period där han gjorde saker som han numera inte är stolt över. Men hur är det med att ha varit okänslig i sin maktutövning? Det är så subjektivt och där kan ett beteende tolkas på många olika sätt.
Sedan kommer Åsa Linderborgs anklagelse mot Martin Kragh för att vara brittisk agent. En helt grundlös och superkorkad anklagelse. Bland annat därför att man kan avfärda allt annat hon sagt i den frågan som ointressant. Eller snarare man behöver inte ta upp eller bemöta det. Man kan nöja sig med att ta upp den uppenbara lögnen.
Åsa Linderborg har ifrågasatt Martin Kraghs vetenskaplighet. En lång rad rysslandsexperter och renommerade forskare har i ett upprop gått i god för den. Det är personer som jag litar på. Magnus Ljunggren, Lars Eric Blomquist, Kristian Gerner, Lars Kleberg. Och där finns också min gamle vän och mentor Olof Kleberg. En gång min chefredaktör på Liberal Debatt.
Men jag tycker nog att Åsa Linderborg har haft en del argument tillräckligt starka för att kräva ett bemötande. Därför läser jag med intresse Olof Klebergs artikel i Västerbottens - Kuriren (21 mars). Och verkligen där finns det ändå vissa modifieringar. ”Kraghs uppmärksammade rapport 2017 innehåller osakliga konspirativa påståenden om ryskt inflytande på svensk debatt”, skriver Kleberg. En ringa modifiering, kan man tycka. Men. Publicistiska överdrifter är en sak. Om det som utger sig för att vara vetenskap innehåller osakligheter är det synd mot den helige ande. Och dylik ovetenskaplighet bör inte andra forskare gå i god för.
Så jag vill inte försvara hetsen mot Fredriksson eller en grav och direkt lögn. Men jag vill gärna som okunnig tidningsläsare torgföra en irriterande frågeställning, som oroar mig.
25 mars 19