Varför bekommer mig Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson inte alltigenom väl? Jag vet inte säkert och jag kan säga att det förvånar mig. Men så nära Hasse Alfredson hade jag inte velat komma. Han är en dålig vinnare och en dålig förlorare. Det senare gör honom mycket lättsårad. Han är otålig, han tröttnar, man kan inte säga att han är slarvig, men den tålmodiga noggrannheten är inte hans sak. Han är ständigt på jakt efter nya utmaningar för sin kreativitet. Det gör honom till mångsysslare.
Det kan vara så att jag känt sådana människor och att de fått mig att känna irritation. Och det är knappast någon invändning mot att ge ett så fullständigt porträtt av Hasse Alfredson som möjligt.
Och Kalle Lind är skicklig. Att han lyckas hålla samman ett material som pekar åt så många håll. Att han kan bryta kronologin när så krävs och följa trådar framåt för att sedan återgå till utgångsläget. Det lyckas han hela tiden göra utan att tappa greppet.
Men ändå. Skulle jag sammanfatta Hasse Alfredson med ett ord så är det: inspirerande. Det är något mer än att säga att han är fruktansvärt rolig. Det handlar också om framtoningen, den medryckande munterheten. Man ser en inspirerad människa, det stänker av humor, och man blir själv inspirerad. Så där skall man naturligtvis låta när man vill spåna. Det är bara att våga låta sig ryckas med. Om detta är vad man vill ha ut av Hasse Alfredson skall man kanske inte läsa en bok på 637 sidor.
Nå, Kalle Lind är ingen tungus. Han skriver lättsamt och roligt och är sparsam med att berätta om sina egna reaktioner och sitt förhållande till sitt objekt. Vanligen tillför det faktiskt något när han tillåter sig det.
Men det är det här med mångsyssleriet. Fakiren är en ingalunda talanglös skånsk poet. Tillsammans med Emil Kleen är han en efterföljare till Ola Hansson och en föregångare till Vilhelm Ekelund. Men det är ju som Sveriges förste moderne humorist han är stor. Hasse Alfredson är unik som improvisatör och scenpersonlighet. Varför skall man då uppehålla sig vid allt det andra? Därför att man måste det om man vill ge en heltäckande bild. Han kommer inte att gå till historien som skansenchef eller illustratör. Men hans filmer och böcker kan man ju ta upp. Ojämn är ju det omdöme man måste ge.
Han är inte en av våra stora författare och han är inte en av våra stora regissörer. Men vissa filmer och vissa böcker är lysande. En ond man och Den enfaldige mördaren går utanpå det mesta. Och både boken och filmen måste läsas respektive ses.
Äppelkriget och I huvet på en gammal gubbe, fantastiska filmer. Gummitummen tycker jag är en mycket rolig bok därför att den ligger nära Alfredsons improvisationer. Och naturligtvis är Spik i foten, Ringaren och Gamle Man och Robert Lind i Kramfors oförglömliga. Kalle Lind tvivlar på att Hasseåtage kommer att bli ihågkomna. Den unga generationen verkar redan ha glömt dem. Jodå, men de har glömt Strindberg också. Och Shakespeare och Goethe.
Ja, det är ingen ända på allt vad den unga generationen glömt. Men det enda Hasseåtage kommer att förlora är ju sin breda popularitet, att vara allmänt bekanta. Det kommer alltid att finnas människor som minns dem och minns dem med glädje.
Men den här otåligheten, det här kicksökandet efter nya utmaningar? Kreativiteten, de blixtrande infallen är något som avtar med åldern. Just förmågan till nyskapande. Det var därför som Hasse Alfredson fick en så tråkig ålderdom. Han hade ingen förmåga att vila på sina lagrar.
Och den här improvisationskonsten som var det stora med honom. Den kräver en genial förmåga men också ett stort mod. Ingen människa utsätter sig för så svåra utmaningar. Man kan ju ha förmågan, men ändå ha ett manus, skrivet eller tänkt. Så gör man smärre improvisationer från det. Men det finns en tung invändning mot detta. Det hade sannolikt inte blivit lika bra. Det är den slaka linan som får oss att hissna.
Det har kommit en bok om Valfrid Lindeman och vi har här författaren - Kalle Lindeman. ”Nå, Kalle Lindeman. Hurdan var Valfrid Lindeman?” ”Ja, han var ju BRA, det var han. Fast lite dålig också”. ”Jaså, lite dålig också?” ”Jo, något”.
14 sept. 20