Det finns en rolig dokumentär om Monty Pyhton-gänget som jag spelat in från TV och som jag brukar titta på ibland. Där känner jag mig ogement hemma. Och det är kul att få veta hur det började. I studentmiljö, faktiskt. I Oxford och Cambridge. Tre av dem kommer från Cambridge och två från Oxford och de kompletteras av en amerikan som tecknade i MAD. Och sedan regisserat många filmer.
Men det där med studentrevyer och att upptäcka något stort redan när det börjar och ännu inte har blivit så stort får mig att tänka på mitt liv med Lilla Teatern. I Lund på 70-talet. Och det där gåtfulla att när många tillräckligt begåvade personer samlas på samma ställe kan det plötsligt hända fantastiska ting. Vi som var med glömmer det aldrig.
Jag var en inåtvänd kåsör i Dackekuriren, organ för Smålands Nation i Lund. Jag gick på nationens fredagsunderhållning Cabaret Cabarix. Ganska snart var de ledande gestalterna Jan Sigurd och Adde Malmberg. De kom från studentteatern, Lilla Teatern i Lund. Den lysande trubaduren Claes Rosvall uppträdde också och tog andan ur mig. Det var vasst, det var begåvat, det var livsfarligt. En dag var det någon som gjorde något så anspråkslöst som att läsa Flickan med svavelstickorna av HC Andersen. Den västsvenske mannen kom sedan och pratade med mig. Det visade sig att han var från Tjörn och hette Bengtåke Carlsson. Han vande sig vid att kommunicera med mig och han uppmanade mig att besöka Lilla Teaterns revyer. Jag gjorde så och blev besegrad.
Under ett antal år såg jag deras revyer gång på gång. Artisteriet var betydande, texterna av yppersta klass. Det var vasst, det var roligt. Man spelade ut och tillät sig att improvisera, som man kan göra när man vet att textmaterialet håller. Jag kunde inte se annat än att det var ett antal komiska genier som råkat komma samman, mig och andra till förnöjelse.
Liknade det Monty Python? Ja och nej. Intelligensen utan tvekan men med en starkare förankring i tiden. Det kunde bli mycket vasst hos Claes Rosvall. Bosse Andersson med den fantastiska rollfiguren Åke, som kunde ha varit Kurt Olsson eller Fibban Karlsson, men var roligare. Och den norske trubaduren Halvard Jensen, full av intelligens, spelande humor och skepsis. Bengtåke Carlsson hade en förmåga att rimma på ett roligt sätt, det var något av både Povel Ramel och Galenskaparna över honom. Jag undrar om det inte var hans förtjänst att det låg en sådan värme över revyerna. Generöst, publiktillvänt, ”vi skapar det här tillsammans, kära publik”. Man kom omedelbart i stämning vid inledningsmelodin och man letade sig omtumlad ut efter avslutningen.
Vad blev det av alla dessa? Jodå, så vitt jag vet lever de och frodas. Några namn tycks er kanske bekanta. Men jag såg dem när de var som bäst.
31 juli 13