Så läser jag Jens Liljestrands lysande biografi över Vilhelm Moberg. Bättre kunde den knappast skrivas. Liljestrand är lojal med sitt föremål, han iakttar nyfiket, intresserat och utan att moralisera. Men har förlorar aldrig distans och balans. Den motsägelsefulla personligheten får framträda i sin motsägelsefullhet. I Jens Liljestrand har Vilhelm Moberg fått vad han i livet skattade högst. En vän, en uppriktig vän, men en vän som inte ställer sig in eller slätar över. En del förtjänster delar Liljestrand med mången god biograf, det händer att man kan lyckas bra med att blanda liv och verk och att relatera dem mot varandra. Men det finns något starkt inspirerat i Liljestrands sätt att skriva, det skimrar och engagerar.
Är Vilhelm Moberg en stor författare? Ja, han är en stor berättare. Liksom Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. Hjalmar Bergman är också en stor berättare, men hans berättelser är skrönor i piratenstil, medan innehållet är Dostojevskij. Brusten på det sättet är inte Vilhelm Moberg. Det kränger inte, han tappar inte greppet.
I epilogen snuddar Liljestrand vid något mycket intressant. Att verket, utvandrarserien, som är det bästa han skrivit, tenderar att vara större än sin författare. Det är en gammal konstnärsdröm att kunna skapa något som är större än en själv. Inte bara Moberg har haft den drömmen. Men Moberg har onekligen lyckats på den punkten.
Vad är Vilhelm Mobergs mest utmärkande personlighetsdrag? Jag skulle vilja säga: värmen.
Han liknar min far i det avseendet. Häftig, kategorisk, överdriven, men med en förmåga till besinning. Han har alltid sin uppriktiga mening, men han odlar ingen myt om att han alltid haft rätt. Däremot kan känslorna vara starka och ihållande.
Vad stod Vilhelm Moberg ideologiskt? Liljestrand är i sitt slutord medveten om faran att göra stora, döda män till sina retroaktiva meningsfränder. Det är helt klart att Vilhelm Moberg kom från de understa skikten, knekt och småbrukare. Därför ter det sig så konstigt att han tas på entreprenad av nyliberaler, det skorrande privatskolefolket. Men Moberg är inte vänsterliberal, han är framför allt individualist. Han är solidarisk med de enkla och fattiga men oppositionell mot bygdegemenskapen. Sedan kommer han ut i värden och gillar inte den konservativa överheten, kungahus och Svenska Akademien, och inte den socialdemokratiska. En småbrukarliberal utan någon annan solidaritet än den som finns i identifikationen. Jag är småbrukare, men min rikedom är min och den har jag surt förvärvat.
Eva Moberg citeras och tar avstånd från att karaktärisera Vilhelm Moberg som typiskt småländsk. Tja, närigheten och envisheten var väl drag som författaren delade med den karaktäristiska bilden av smålänningen. Säkert en
bild som baserar sig på fördomsfull generalisering utifrån landskapets sociala förhållanden. Liknande förhållanden skapar liknande egenskaper.
Mina egna minnen av Moberg då? Ja, han var ju populär i den förrevolutionära Smålands Nation i Lund. När Moberg hade behov av att umgås med studenter så tog han kontakt och så ordnade man en nationsafton med Vilhelm Moberg. Oändliga historier gick om hur han tömde kuratorns barskåp. En gång blev han rasande på en stackars nationstjänsteman som ifrågasatte hans republikanism. Det fann han vara ett högst illojal angrepp och ett yxhugg i ryggen. Om detta skrev han rasande i Dackekuriren. Men det var före min tid. Mina första två år i Lund brydde jag mig föga om Smålands Nation.
Men jag såg honom en gång i trappan på Smålandsgården omgiven av studenter på väg högre upp i huset. Sedan hörde jag än gång Bang berätta om sina intryck från juntans Grekland. Då dök Vilhelm Moberg upp. Bengt Holmqvist hade skrivit i DN om att han i hemlighet hade hjälpt motståndsrörelsen och Vilhelm Moberg funderade nu allvarligt på att göra om bravaden. Det fann jag komiskt, eftersom jag knappast kunde tänka mig någon som lämpade sig sämre som hemlig agent. Hos Liljestrand kan jag läsa att hans självsyn ofta brast på den punkten.
Jag var också med nationen och såg Din stund på jorden på Malmö Stadsteater. Moberg gjorde då försök att under pågående föreställning gå upp på scenen. Sannolikt var det något han var missnöjd med. Men hölls fast av några behjärtade nationstjänstemän. Efteråt var Moberg överens med oss andra om att skådespelarna hade misslyckats med att tala småländska.
Nationen gick också och såg premiären på filmatiseringen av Utvandrarna. Men Moberg kunde inte komma. När jag läser Liljestrands bok får jag förklaringen. Däremot kom Jan Troell till Korpamoens gillestuga. Plötsligt står han där lite tafatt och ler blygt. En person utan åthävor.
Sedan kom nationsrevolutionen. Och Vilhelm Moberg dog. Jag skrev några korta minnesord i Dackekuriren. En man som haft ett så nära förhållande till nationen borde ihågkommas i dess tidning, tyckte jag. Fast jag var den ende som var kvar att det gamla gardet.
17 sept. 20