Det finns kolossala samhällsproblem. Det är lätt att känna sig maktlös. Och det finns mycket man inte kan göra något åt. Men det här fallet, som Tove Lifvendahl tar upp i en lång ledare i Svenska Dagbladet, får mig att fundera på vad som är fel (26 aug.).
Det ropas i vår tid på skärpta straff. Och hämnd försvaras allt oftare som en upprättelse av brottsoffren. Sådant är lätt att avfärda. Det är både principiellt fel och praktiskt verkningslöst. Det är inte hårdare lagar vi behöver utan en förmåga att upprätthålla de lagar vi har. Inte heller löser man något genom att acceptera människors hämndkänslor som någonting naturligt.
Ändå kan det hända att många myndigheter drivs av en sentimental och alltför optimistisk människosyn.
Lifvendahl redogör ingående för hur en 13-åring i Uppsala blir mobbad av en jämnårig och hans gäng och den drabbades familj uppmanas att flytta. Och Lifvendahls slutsats förefaller helt riktig. Samhället bör inte kapitulera för gangsters.
Och den följdfråga som infinner sig är: Varför kapitulerar samhället?
Låt oss ta polisen. Huvudproblemet är bristande resurser. Här skulle man kanske också kunna tänka lagändringar, att polisen inte begränsades fullt så mycket i sin ambition att upprätthålla lagarna. Möjligen kan det också vara ett attitydproblem. Poliser är moderna människor, de vill ha goda arbetsförhållanden, bekväm arbetstid och de bör känna sig lika trygga som alla andra. Brottslingar är som bekant farliga. Det allra tryggaste för polisen är alltid att inte ingripa. Att undvika det som är besvärligt och farligt är en reflex hos den moderna människan. Det enda råd jag kan ge är att förstärka polisens resurser och att inpränta att det är en heroisk uppgift att ta hand om förbrytare.
Men det finns något annat också. Som mer drabbar exempelvis skola och sociala myndigheter. Idén att man aldrig skall ge upp en människa. Det är en fin idé men den kan kollidera med andra människors trygghet. Straff och grymheter bör man avstå från, men en människa som är farlig och skadlig för sina medmänniskor bör omedelbart försättas ur stridbart skick. Det kan få mycket negativa konsekvenser för den individ som drabbas av detta. Men då får det väl få det.
För tycker man att den familj som är stark och lycklig skall stå ut med vad som helst, medan samhälle valhänt försöker rädda de vilsegågna så har man gått för långt. Man behöver inte kalla de åtgärder man ingriper med mot trettonåringar för straff men de kan sannerligen behöva försättas ur stridbart skick. Det är en illusion att tro att minderåriga inte kan vara farliga. Det kan de visst. När de hotar med mord bör man ta dem på orden. Det enda som begränsar dem är den fysiska styrkan.
Man skall inte skada unga med för tidiga ingripanden är tanken. Men jag tror det är högst skadlig för barn liksom för vuxna att se ett samhälle stå maktlöst mot deras egen maktutövning. Ingenting triggar som undfallenhet.
28 aug. 19