Jag faller i viss förundran över Tove Lifvendahls försvar för moderaternas SD-samtal (Svd 5 dec.). Hennes taktik är här att visa att det finns någonting som är mycket värre. Man silar alltså mygg och sväljer kameler, enligt henne mening. Man kan tycka att även om det vore oundgängligen sant, är det ett klent försvar. Att det finns någonting som är värre är knappast någon ursäkt för någonting.
Vad är det då som är värre? Jo, det är de vapenstölder som ägt rum på regeringskansliet. Och som regeringen tydligen i någon mening är ansvarig förr. Och här blir det konstigt. Vi är många som tycker att ett parti är mycket mer ansvarigt för de samtal det för, än för oönskade stölder, som det möjligen borde kunnat ha förhindra. Jag tänker mig nu att vissa av mina läsare kommer att använda sitt skarpsinne för att bevisa att vapenstölder är mycket värre än SD-samtal. Men min poäng är en annan. För att man skall kunna använda myggkamelliknelsen med någon effektivitet måste den framstå som självklar i andra människors uppfattning. Och oberoende av vad som är värst här kan det knappast framstå som självklart att det är fråga om några myggor och kameler.
Men så tänker jag att detta inte var Löfvendahls syfte med ledaren. Hon skriver inte för att övertyga alla och envar. Hon skriver för moderater. Både dem som finner det rimligt att partiet för SD-samtal och för dem som i alla väder håller på partiet. Och vill försvara det oberoende av vad de egentligen tycker om hur partiet agerar i enskilda frågor. Man är ju inte dummare än man inser att handlingen är kontroversiell, att det är ett brott med hur man tidigare förhållit sig. Det här kommer att starkt kritiseras.
Då gäller det att hitta ett försvar. Att stärka de partitrogna i anden. Och ge dem något att försvara sig med när kritiken från omvärlden blir plågsam. Det finns mycket som tyder på att dessa personer är benägna att ta emot varje försvar med öppna armar. Då gör det kanske inte så mycket att en utomstående höjer på ögonbrynen.
9 dec.19