Hur stark är den politiska radikalismen i det vi kallar lundensiskt? Studentmössan var en klassymbol ansågs det 1968, när man rituellt brände den. Men naturligtvis finns det en radikal tradition i Lund, inte mindre lundensisk än den konservativa. Jag skall göra några nedslag i En lundensisk litteraturhistoria för att belysa det.
Bengt Olle Bengtsson skriver om Bengt Lidforss och Sverker Oredsson om Den unge gubben och Den yngre gubben. Jag skall sedan gå vidare och se vad jag kan få fram om 20- och 30-talets lundaclarteism.
Bengt Olle Bengtssons artikel om Bengt Lidforss är lysande. Bättre och mer rättvisande har Bengt Lidforss aldrig beskrivits. Det är lätt att förstummas inför all denna briljans men det finns ju ett par frågeställningar att föra vidare.
Själv kan jag känna igen mig i Bengt Lidforss och hans krets hädiska nihilism. Uppgörelsen med borgerliga fördomar och konventioner. Bengt Olle Bengtsson säger att när han kom till Lund 1965 – samma år som jag – mötte han en lidforssbeundran som baserade sig på hans förmåga att formulera anti-borgerliga elakheter. Och Bengtsson tillägger att det i vår bloggande värld blivit så vanligt med personinriktade elakheter att Lidforss insatser inte framstår som så märkliga. Det är en tanke som jag själv har slagits av många gånger. En vacker polemisk tradition Palmaer- Strindberg- Lidforss har så att säga blivit skämd och svåranvändbar, sedan näthatet visade sitt ansikte. Men jag tänker också på den kulturradikalt nihilistiska tradition som började i Den unge gubben. Och jag tänker på Håkan Wiberg – om vars hädiska sång om Jungfru Maria jag hörde berättas, ofta med skräckblandad beundran, – om Klas Hellborg, grundaren av LOSK- Lunds okristliga förening, som skulle sjunga hädiska sånger utanför domkyrkan och kanske också på Daniel Kallos. Sedan kom 1968 och man fick annat att göra. Hellborg var så vitt jag minns med i Domkyrkan och sjöng ”We shall overcome” i protest mot ett besök av en sydafrikansk diplomat.
Dock, den stora svenska polemiska traditionen kan vara utomordentligt elegant. Näthatet går kanske i samma personinriktade stil men håller inte den kvaliteten. Men jag förstår Bengt Olle Bengtssons olust.
Desto underligare är det att Bengt Lidforss fortsatte att vara beundrad långt in på 70-talet. Hans bekanta uttalande om ”lössen i den röda fanans veck” citerades ofta i polemik med rivaliserande vänstergrupper. Men detta var ju en högersocialdemokrats försök att hålla rent åt vänster. Den av lundavänstern ofta föraktade revisionisten Hjalmar Branting fick här eldunderstöd av Bengt Lidforss.
Bengt Olle Bengtsson sticker inte under stol med Lidforss rasbiologi och antisemitism. Men här kan det ju finnas ett negativt arv från Lidforss och hans krets. Adolf Petren var mannen bakom de svenska tvångssteriliseringarna. Biologiprofessorn och växtförädlaren Herman Nilsson – Ehle var en av de tyskvänliga professorerna i Lund. Han ingick inte i Lidforss krets med blev professor vid samma lärosäte. Det är svårt att säga hur mycket Lidforss betytt för en olycklig riktning inom biologin. Överhuvud tror jag att mycket av fenomenet beror på att vänsterradikalismen vid den här tiden också rymde högerradikalismen. Allt som opponerade mot kristendom och tradition, var radikalism. Följaktligen var Nietzsche och Spencer populära bland radikaler.
Men jag kan inte helt frigöra mig från tanken att ett olyckligt högerarv, paradoxalt nog, utgår från Lidforss och hans krets.
Naturligtvis är detta en betoning av negativa sidor gjord utifrån eftervärldens perspektiv. Det var hans radikala åsikter och hans bristande moral i livsföringen som av samtiden lades honom till last. Det borde ha varit irrelevant när det gällde att bedöma hans vetenskapliga meriter. Det verkligt stora skurken i dramat är Gottfrid Billing, prokansler för Universitetet, som inte respekterade den akademiska friheten. I detta har Bengt Olle Bengtsson rätt. Liksom envar fördomsfri iakttagare måste konstatera detsamma.
Det var Lidforss livsföring som stötte de båda lärjungar som avvek åt höger, Ossiannillson och Fredrik Böök. I Ossiannillssons fall var det nog mer avgörande med Lidforss brist på verklig uppskattning. Men både Böök och Ossiannilsson var prydliga småborgare. Liksom Ernst Wigforss som också stod främmande för Lidforss. Det tycks mig en smula alltför milt när Sverker Oredsson talar om Wigforss nykterism och Lidforss backanaler. Det var ju fråga om en fördomsfrihet driven till total nihilism i livshållningen. Det måste ha stött envar rosig idealist.
Intressantare är Frank Hellers avståndstagande. Han söp med Sam Ask, i stället för Bengt Lidforss, vad är egentligen skillnaden? Och vad är skillnaden mellan Bengt Lidforss radikala nihilism och Frank Hellers konservativa nihilism? Det är min övertygelse att homofobin, uttalad eller omedveten, spelade roll i de många avståndstagandena från Bengt Lidforss.
Och än en gång - skillnaden mellan Bengt Lidforss och Knut Wicksell. Knut Wicksell var en verkligt fördomsfri människa, en person huggen i ett stycke. Han var inte kvinnoföraktande eller antisemit, han ägde inte Lidforss kluvenhet. Han var bara rak och kompromisslös i sin radikalism. Lidforss uppskattning av Wickell var tempererad, skriver Oredsson. Undra på det. Här var ju inte motpolen en småborgare, utan en radikal utan vank.
25 okt.17