Agnes Lidbeck skriver i Dagens Nyheter (19 jan.) att människor slutat läsa. Och att man kan förstå att de slutat läsa. Ty speciellt undviker man – och vill man undvika - den litteratur som är obehaglig och uppfordrande.
Det ligger väl en del i det. Men är det inte att ta sin egen läsning på alltför stort allvar? Frågeställningen verkar väl mest angå helgon. När jag nu har insett människornas stora nöd, verkligen levt mig in i detta, måste resten av mitt liv gå i offrets tecken. Är det inte att ta i?
Och det är ändå stor skillnad på att undvika den litteratur som man finner plågsam och att inte läsa alls. När Agnes Lidbeck smiter från den svåra litteraturen så lockas hon av en nyöversättning av Eddan. Det vittnar ju om vilken kvalificerad läsare hon är. Eddan är det mest frivola hon kan tänka sig. Lägre än så sträcker sig inte hennes fanflykt från den stora litteraturen.
Man läser hellre om gammalt lidande – inget är populärare än andra världskriget – än det som är aktuellt och brännande. Man sysslar med sådan läsning där man kan bevara distansen. Men det är inte så dumt med distans. Är det att rekommendera att möta verkligheten alldeles distanslöst? Kan man det och bör man det? Det kan finnas en poäng med litteratur som väcker en, får en att inse obehagliga sanningar. Men det är givetvis begränsat vad man som individ kan göra.
Och jag har alltid tyckt att det ligger något befriande i Stig Larssons konstaterande att människor som läser litteratur som de blir ledsna av är dumma i huvudet. Det är ingen plikt att lida. Tvärtom, ingenting är sämre än det meningslösa lidandet. Om man däremot kan svara med konstruktiv handling har det lidande som obehagliga insikter ger en, funktion och poäng. Och det är så sällan man kan göra det.
Men är inte insikt alltid bra? Att veta, även om man för ögonblicket ingenting kan göra. Det kan vara det. Och då bör man ställa sig frågan om den insikten är värd det pris som obehaget genererar.
Ty jag tror att det är bra med distans. Det är kanske en fördel om man har den distans till nuet som man har till det förflutna. Historien ger perspektiv, historien lär en i någon mån att analysera med distans. Nuets största fara är att man i stället hamnar i ett känslomässigt kaos.
Den som läser om andra världskriget är inte frivol utan en människa som intresserar sig för svåra och viktiga saker. Och det kan vara plågsamt nog. Är det bara det mänskliga lidandet man vill lära känna är det nog bra med den tunna distans som det förflutna skänker. Den som behöver mer distans än så, flyr till ännu mer förflutna tider.
När det gäller varför människor inte läser har jag en annan hypotes. Nämligen lättja. Att inte vilja anstränga sig alls, överhuvud taget, på något område. När jag var yngre hade jag ändå en idé om en större mångsidighet. Även den litteratur som behandlade verkligheter som spontant måttligt intresserade mig, borde jag pröva. Blott förnuftiga människor ansåg den värdefull. På ålderns dar är det väl mer Non multa sed multum. Att fortsätta att gräva där man redan kommit djupast. Fördjupning alltså snarare än mångsidighet. Och lidandet är inte det enda som det gäller att förstå. Och naturligtvis blir man inte en bättre människa för att man är olycklig. Därför är det värdefullt att ofta läsa litteratur som gör en lycklig. Jag läser alltid munter litteratur parallellt med tyngre.
Min eget intresse för nazitiden är att få svar på frågan: Hur kunde galna ideer få spridning? Inte att fördjupa mig i det bottenlösa lidande som blev dessa idéers resultat. Det borde alla som talar om brunsmetning beakta. Det är ingen som tror att just de är onda eller kommer att sluta som lägerkommendanter. Men de hoppas väl i efterhand kunna säga som 68-vänstern. ”Jag gjorde ingenting, jag bara tänkte fel”.
24 jan. 20