Agnes Lidbeck i DN (17 mars) ställer en fråga, som man kanske inte ställer om man tänkt efter. Hon tänker på män som våldtar. Och reflekterar över den uppfostran med goda ambitioner som tydligen inte hjälper. ”Hur lär vi dem att våldta?”
Eftersom Lidbecks kolumn handlar om kvinnors rätt att tryggt och fritt röra sig ute, så är det rimligt att tänka att det rör sig om två problem. Det ena är: Hur lär vi våra barn att inte bli kriminella våldsmän? Det andra: Hur lär vi dem att inte bli misogyna översittare?
Ty den som ligger i försåt i buskarna för att överfalla förbipasserande kvinna är naturligtvis lika kriminell och asocial som någon. Och då blir Lidbecks fråga till föräldrarna snarare: Vad gör ni för att er asociala livsstil inte skall övergå i ett socialt arv? Och det är förstås en absurd fråga. Nu kan ju också människor från socialt trygga miljöer bli asociala. Och då är det något fruktansvärt fel med föräldrarna, deras personligheter och deras handlingar mot barnet. Utom i det fall när kriminaliteten börjar med missbruk. I missbruk kan man nämligen hamna på grund av olyckliga omständigheter och i en del fall kan det trasa sönder personligheten.
Intressantare är ju våldtäkter som äger rum mellan människor som känner varandra, t.ex. det som sker inom äktenskapet. Där handlar det om brist på respekt för medmänniskan. Och där tror jag att förebildligheten spelar större roll än alla förmaningar. Ett barn som ser att det behandlas med respekt, det är inte ointressant vad det känner och tycker, och förväntas att respektera andra, löper inte så stora faror.
De som ställer frågan om barnuppfostran och våldtäkt, t.ex. känsliga kulturskribenter, behöver nog inte ställa den. Och de som behöver ställa den, ställer den inte.
19 mars 21