Nu kan jag även räkna in också Svend Dahl på Liberala Nyhetsbyrån bland de verkliga liberalerna. Kritiken mot PM Nilsson fortsätter. Dahls inlägg publicerades som ledare i Bohusläningen (27 okt.). Vi blir fler och fler.
Och Elin Grelsson Almestad tyckte sig i Göteborgs-Posten i går (29 okt.) se vissa likheter mellan vänstern och högerliberalerna. Det är Kajsa Ekis Ekman som fått starkt instämmande av alla liberaler för en ledare i Dagens Etc. där hon reagerat mot den accelererande förföljelsen av rökarna. Man skall numera varken få röka inomhus eller utomhus. Köpa cigarretter får man dock fortfarande och röka dem om man kan finna någon plats där det inte är förbjudet. Och där har man väl numera röjt undan alla möjligheter.
Elin Grelsson Almestad tycks förvånad över att detta motstånd mot förmynderiet tycks gå på tvärs mot alla politiska skalor. Men det är inte så konstigt. Vänsterrörelsen har alltsedan genombrottet haft sina liberala inslag. ”Liberal” var kanske ett skällsord, men ”antiauktoritär” och ”revolterande” var det inte. Borgerligheten värnade sina konventioner och traditioner och mot dessa vände sig revoltörerna. Att de i dessa avseenden var liberaler insåg de inte.
Nå, undantag fanns, inte alla var liberaler. Moskvas och Pekings trognaste ekon var det inte, ty de var starkt förankrade i en folkligt puritansk tradition. I likhet med sina förebilder tyckte man att det var onödigt att vara fri när man hade vetenskapen och den objektiva sanningen på sin sida. Det handlade inte om frihet utan om att tjäna en större sak än friheten. Proletariatets sak, nämligen, det klasslösa samhället.
Men huvudströmmarna inom vänstern fanns inte här. Här levde revolten hand i hand med kravet på underkastelse i solidaritetens namn.
Nyliberalerna å sin sida gjorde samma revolt inom borgerligheten. Det kom en högergeneration som insåg att liberalism och konservatism var oförenliga. Då reagerade de konservativa, som Gun Hellsvik. Marknadsliberalismen fick naturligtvis inte tillåtas ta över en livsstil präglat att tradition och auktoritet. Det är naturligtvis ok med frihet på det ekonomiska området – det är ett sunt vaktslående om penningpungen – men i övrigt är ju frihet tämligen onödigt. Vittnar bara om hållningslöshet och brist på disciplin.
Intressantare är då den pissträngda calvinism som man genom åren har kunna se hos s.k. liberala ledarskribenter. Här kan man tala om en viss spänning mellan förmenta ideal och verkliga. Förnuft och beskäftighet har starkt dominerat över respekten för andras frihet. Det är inte mycket att säga om det. Sverige är präglat av protestantism, inte av liberalism. De klokaste i församlingskollektivet styr. Individualism, vad är det?
30 okt. 14