Det känns lite konstigt. Jan Björlund sitter kvar som ledare för liberalerna trots att de flesta tänkande människor är starkt emot det. Något segrande parti är inte liberalerna under Björklund, om man inte räknar det som en seger att komma över fyra procent och vara med i alliansen med det hopp om statsrådsplatser det ger. Och vem säger att Liberalerna skulle få fler röster om man bytte linje?
Vare därmed hur som helst. Sverigedemokraterna attraherar många väljare, ingenting säger att den högerpopulism som partiet lanserar under beteckningen liberalism skulle vara svårsåldare än en mer klassisk liberalism. Säkert är att liberala ledarskribenter konstaterar att det är Birgitta Ohlsson som står för en klassisk socialliberalism och det gör inte Björklund. Man kallar vänligt Björklunds liberalism för krav-liberalism. Nu är auktoritär moralism oförenligt med den liberala traditionen men historiskt utmärkande för en annan tankeriktning, konservatismen. Men Björklunds kritiker använder artigt ordet liberalism, eftersom Björklund och partiet gör det. Denna artighet hindrar dem inte från att på ett korrekt sätt beskriva motsättningarna.
Men har inte Björklund också sina försvarare på sina håll? Jodå. Men då går man inte in på det ideologiska motsättningarna. Men man tycker det är bra med partidisciplin. ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti”. Vi diskuterar inte partilinjen men vi tycker att den bör föras eftersom den är partilinjen. Ungefär så. Birgitta Ohlsson är en farlig revoltör. Och det är väl tänkvärt. Det trodde jag aldrig i min ungdom att den som försvarade Bertil Ohlin-linjen skulle anses som en farlig revoltör. Unga liberala radikaler tyckte på den tiden att han var en mumie. Mot Birgitta Ohlsson invänds också att hon har stöd från många människor utanför partisympatisörerna och utanför den liberala traditionen. Det behöver ju inte vara någon nackdel om man skall fungera som röstmagnet. Och det ligger ju inget konstigt i att att icke-liberaler kan finna liberalismen förnuftigare och humanare än högerpopulismen.
Liberalismen har i dag två varianter, socialliberalism och nyliberalism. De kan båda göra anspråk på att ha stöd hos lärofäder. Att kalla
auktoritär moralism för liberalism är ett språkligt bedrägeri. Det är ett bedrägeri som pågått länge, sedan 2002 har någon räknat ut. Och därmed har det stöd i språkbruket. Och gör att en ledarskribent på Ystads Allehanda som stöder Björklund, Petter Birgersson, kan finna det godtyckligt att just detta språkliga bedrägeri skulle vara sämre än andra användningar av termen. Varför skulle den gamla beteckningen för liberalism vara bättre än Björklundspartiets användning?
Det bästa försvaret hittills för krav-liberalismen levererades av Anna Dahlberg i Expressen igår (18 sept.). Att tycka att dagens migrationspolitik kan te sig inhuman och ogenerös, behöver naturligtvis inte innebära att man är för en oreglerad invandring. Och Anna Dahlberg har rätt i att en reglerad invandring inte i sig nödvändigtvis är antiliberal etc. Men hennes argumentation går i stort ut på att kravhållningen inte alltid är helt oförenlig med liberalismen. Att den tillhör den konservativa idétraditionen lyckas hon dock inte förneka.
Och Björklund sitter kvar. Man kan bara hoppas på en dundrande valförlust, så att Birgitta Ohlsson äntligen kan ta över. De andra två förträffliga, kompetenta kvinnor, Cecilia Malmström och Cecilia Wickström, som man lanserar som alternativ, har jag verkligen inget emot. Om det av oklar anledning finns något icke-ideologisk fobi mot just Birgitta Ohlsson.
Men det är inte säkert att Björklund gör någon valförlust, högerpopulismen har ju rätt bra vind i seglen och det är oklart hur stor valförlusten måste vara för att avkasta Björklund om alliansen fortfarande behöver honom. Det sämsta vore kanske om han avgår efter en valseger. Då blir det svårt att ändra partiets linje så radikalt som det behövs.
Jag har en gång skakat hand med Bertil Ohlin. Men jag visste inte att jag skulle komma att sakna honom så. Bertil Ohlin-revolutionärer i hela riket, förenen eder!
19 sept. 16