Liberal Debatts senaste nummer diskuterar liberalismen. Numret har inte fått den uppmärksamhet det borde fått i de stora tidningarna. Heder dock åt Yngve Sunesson på Skånska Dagbladets ledarsida, som två gånger refererar till numret. Det är utmärkt att liberalerna i centern bekymrar sig över liberalismen. Tonen i Liberal Debatt är på sina håll mycket kritisk till Folkpartiet. ”Med sådana vänner behöver L inga fiender”, skriver Sunesson (14 jan.).
Den stora essän i Liberal Debatt är skriven av gamle partiledaren Bengt Westerberg. Han diskuterar tre utmaningar för liberalismen: miljöfrågan, jämlikheten och identitetspolitiken. Den senare är ständigt kritiserad av liberala ledarskribenter. Jämlikheten, av Westerberg kallad rättvisa, är ett problem för socialliberaler. Isobel Hadley-Kamptz fördjupar frågan på ett bra sätt och varnar för en skrämmande utveckling. Och miljöfrågan är en central fråga för alla moderna människor. Det var väl miljöpartiets upptäckt att den inte kunde lösas med hjälp av de traditionella ideologierna. Däremot kräver den ju ett förhållningssätt från de traditionella ideologierna.
Men det är en befrielse att höra Per Svenssons upprörda stämma. All den liberalism, som alla verkliga liberaler är överens om, måste uppbådas mot den utmaning som den tilltagande auktoritära nationalismen just nu sprider över Europa. Striden står mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler, för att tala med SD:s Mattias Karlsson. Detta är ingen svartmålning av SD, det är deras egna ord. Liberalismen och liberalismens fiender.
Och vad vi ser är liberaler som börjar sväva på målet när det gäller de allra mest fundamentala av de liberala och humanitära värderingarna. Och är det inte ett tecken i skyn att när folkpartiet liberalerna blir alltmer populistiskt och allt mindre liberalt så byter de bort namnet Folkpartiet, såsom alltför avslöjande. Och betonar namnet Liberalerna, om det var någon som skulle tro något annat.
Jan Björklund borde naturligtvis bort, ju förr, dess hellre. Men jag är rädd att han långa maktinnehav åstadkommit betydande skador. De som varit hans nära medarbetare kan knappast ha undgått att påverkas. Länge hade jag förhoppningar på Jasenko Selimovics, Liberalernas kulturella alibi, som han kallades i en replik till hans senaste artikel i DN. Men just denna artikel gjorde att han förlorade mitt förtroende. Många s.k. liberaler vacklar just nu och slår sig för bröstet över att de vacklade i tid. Å andra sidan verkar ju Moderaterna just nu i färd med att städa ut Reinfeldt-arvet. Var Reinfeldt för liberal och humanistisk för att vara en bra högerledare, så kunde man ju tänka sig det omvända när Björklund går. Kan Moderaterna städa ut liberalismen och humanismen kunde väl Liberalerna städa ut antiliberalismen och den auktoritära populismen. Liberal Debatt sviker åtminstone inte.
21 jan. 16