Hur bra var Lennart Hyland? Varför var han så stor i sin tid och varför är han så bortglömd nu?
De flesta minns honom som programledaren från radio och TV som hade alla de där fantasifulla infallen. Man talade om Hyland-jippon, hur han lekte med hela svenska folket. Men egentligen var han genial på ett helt annat område, gåtfullt, obestridligt genial. Och det var som idrottsreferent i radio.
Och där har vi förklaringen. Det enda område där han var obestridligt genial är ett område som förlorar sitt intresse när TV kommer. Hyland är en stumfilmsstjärna och inte ens det. Därför är ingen numera så intresserad av hans gåtfulla genialitet.
Radioreferat är egentligen en omöjlighet. En idrottstävling går så snabbt, man springer, sparkar en boll till varandra eller jagar en puck. Det är inget man kan fånga i ord. Det är spännande för den som tittar, men att få det berättat för sig? En radioreferent kan naturligtvis tala om vem som vinner, och om han är någorlunda snabb kan han rapportera om läget o.s.v. Ändå börjar den unga radion ge sig på det hela. Och Sven Jerring sköter sig bra. Över förväntan skulle man kunna säga, med tanke på svårigheterna.
Men så kommer Lennart Hyland. Han är tillräckligt snabb för att hänga med hela tiden. Och i hans röst finns hela spänningen och laddningen. Hans referat är hela tiden interfolierat att spänningsmarkörer ”får se nu vad han kan göra”. ”Han är duktigt trött nu, kirunagrabben”, ”Han ger allt vad han någonsin kan” ”Och Andersson är strax bakom, Andersson är strax bakom, han kommer att gå om, nej, det gör han inte, och han kränger på kroppen nu Nilsson och Anderson kommer inte om”. Hans språk är målande ”men seeegt och trögt går det på upploppet”. ”Nu ligger svenskarna illa till: burri, burri, burri”. ”Nersläpp, svenskarna samlar sig”. Och man hörde på spänningen i rösten, här är meningarna korta, förtätade, hur de verkligen samlade sig. Frasen inför en fotbollsmatchen ”gräsmattan är så grön, som den någonsin kan vara”, lär vara en hylandparodi. Men en mycket träffande sådan. Från första början skapade han en förväntan. Och sedan behöll han spänningen. Endast ett vetenskaplig studium skulle kunna förklara hur han egentligen bar sig åt.
Han hade en suverän blick för spelet. När passningen var slagen visste han redan var den skulle hamna. Vilket visade sig i att han ofta sa ”den går till Bengtsson, nej, till Kronlund blir det”. Han låg alltså ibland lite före spelet.
Den förtätade spänning som fanns i Hylands röst kan inga synbilder ersätta. Han suggererade med sin entusiasm och sin förtvivlan. Han var idrottsevenemangens store författare. Och filmerna man sett sedan är bara en blek avglans.
Därför skulle jag vilja veta hur han åstadkom denna förtätade dramatik. Att vara snabb nog att hinna med den snabbaste tävling. Att ha en enorm talhastighet utan att tydligheten försvinner. Och att ha blick för spelet. Ja, det är ju egentligen bara en grundförutsättning för att man skall kunna utveckla den hylandska genialiteten.
Men som underhållare? Povel Ramel har talat om hur tacksamt klimatet var för honom själv. Radion var högtidlig och uppfostrande. Skämten kom inte från varietén utan från katerdern. Det behövde så väldigt lite av respektlöshet och fantasifullhet för att göra succé. Det fordras bara att man vågar vara kul. En smula fantasi i fyrkantigheten. Och det fodrar ju ett visst mod. Men ett nedtryckt och disciplinerat folk kände en plötslig befrielse.
Men kanske hade Hyland även i detta fall förmåga att läsa spelet. Han visste vad tiden var mogen för och han gick aldrig över gränsen. Kanske var han trots sin muntra djärvhet lite för försiktigt. Han trodde säkert några svindlade ögonblick att Per Oscarsson gick över gränsen, när han klädde av sig i Hylands Hörna. Det var förmodligen hans karriärs svåraste ögonblick. Men svenska folket gick inte under och det var inte slutet för Hyland.
Och eftersom alla gränser förskjutits och alla bottnar gått ur sedan dess, så kan man inte längre förstå varför Hyland var så populär.
20 sept. 13